Jefta van Dinther

På kort tid har han gått från de mindre scenerna till hyllade uppsättningar på stora institutioner som Cullbergbaletten. Nya Protagonist är inspirerad av hans egen kris och är därmed koreografen Jefta van Dinthers mest personliga föreställning hittills.

I ett fotoalbum hemma hos Jefta van Dinthers föräldrar finns en bild på honom som 6-7- åring, tagen i mitten av 1980-talet. Han spelar blomma på en gata i Japan. För några år sedan hade han antagligen inte nämnt det där fotot som svar på frågan jag nu ställer, när hans intresse för dans föddes. Då hade han i stället bara förklarat att han började dansa när han var 17 år.
36-åriga Jefta van Dinther har de senaste åren seglat upp som en stjärna på både den svenska och internationella koreografhimlen, efter framgångar med föreställningar som Grind, Plateau Effect för Cullbergbaletten och As It Empties Out. Hans verk skildrar det kollektiva och länken till det individuella, de är mörka och suggestiva. Typiskt är också att ljus, scenografi och musik, ofta hög och pumpande, är lika viktiga som dansen. Inspirationen kommer till stor del från elektronisk musik och klubbarna i Berlin där han bor.
Jefta van Dinther föddes i nederländska Utrecht. Men ett år senare flyttade familjen till Sverige, ut på landet norr om Göteborg. Föräldrarna var kristna missionärer som hade sin bas i missionsförsamlingen i Sverige, men missionerade jorden runt och bodde i länder som Japan, Marocko, Filippinerna och USA. Det var under en sådan vistelse, i Japan, som den där bilden togs.
Jefta van Dinther och hans bror fick följa med när föräldrarna spelade upp skapelseberättelsen på gator och torg. Pappan var Gud i vitt skägg, och Jefta och hans bror var blommor som vecklades ut.
– När jag såg det där fotot nyligen mindes jag det som mitt första framträdande. Jag minns spänningen, känslan av att göra något gång på gång, att samarbeta med folk och jobba kreativt. Jag kommer ihåg att jag stod på Sergels torg också, i formationer med andra barn och gjorde enkla armrörelser. Det var ett slags koreografi. Men tidigare ville jag inte prata om det, det var en del av mitt liv som jag hade avvisat, alltså det religiösa.
Vi ska återkomma till det där. Under högstadiet flyttade familjen till Stockholm. Jefta van Dinther lämnade missionsförsamlingen och tron inom bara ett år. Nya vänner och en ny stad hade gett en kritisk blick.
Sista året på gymnasiet tog en kompis med honom på en dansklass. Han hade tänkt bli journalist, nu fångades han oväntat av dansen.
– Det var något så konkret med att jobba med kroppen och koreografi, trots att det är så flyktigt. Det var första gången jag mötte något som var väldigt svårt för mig. Jag gillade att det krävdes så mycket och insåg att det var dans jag ville hålla på med.

Vi sitter i mötesrummet Birgit, döpt efter Cullbergbalettens grundare Birgit Cullberg, på Riksteatern i Hallunda utanför Stockholm. Jefta van Dinther behåller kepsen på, söker ofta ord på svenska under vårt samtal. Han använder engelska så mycket mer, både i jobbet och hemma i Berlin. Men han betonar att han känner sig som svensk.
Han kan numera se att återkommande teman och stämningar i hans verk har upprinnelse i hans barndom. Det har blivit allt tydligare på senare år, som i Plateau Effect där de medverkande dansade med en segelduk som mot slutet blev ett slags totempåle.
– Kropparna försattes i något slags extatiskt tillstånd när de frikopplades från pålen. Det är något väldigt religiöst över det.
Att du nu pratar om det innebär ett slags försoning, du kan se vad uppväxten gav dig konstnärligt?
– Absolut. Jag jobbar mycket med det religiösa uttrycket och ritualer och ceremonier i mina produktioner. Det är som en försoning med det som var då. Det finns en känsla av att man uppgår i något, ger sig hän, och fylls av något större.
Protagonist, Jefta van Dinthers nya verk för Cullbergbaletten som har Sverigepremiär på Dansens hus i Stockholm i höst, har tydliga samband med att koreografen själv sitter här en förmiddag och pratar avslappnat om sin uppväxt. Verket är för fjorton dansare och titeln anspelar på att alla kan ha huvudrollen, vara protagonisten. Men från början var titeln Autobiography, självbiografi.
– Jag tänkte tidigt att det skulle vara som ett slags självbiografi och handla om en community, gemenskap, och det där att det inte alltid behöver vara positivt att höra till och om känslan av att aldrig höra till, som var kopplat till min egen känsla av utsatthet som barn.
Protagonist har nämligen vuxit ur hans egen kris. För ett par år sedan drabbades han av en utbrändhetsdepression. Han genomgick under den tiden en process där han insåg att hans idéer springer ur något mycket djupare än han trott.
– Mina verk handlar ju ofta om något mörkt, psykologiskt och laddat och folk har undrat var det kommer ifrån, de har inte uppfattat mig som en mörk person.
Han började förstå att hans skapande undermedvetet hade varit ett utlopp för att bearbeta något inom honom själv, bland annat från barndomen.
– Protagonist inleds med något som sitter fast, håller på och kokar, och mot slutet blir det ett slags befrielse till att gå till något som är mer i nuet. Det relaterar väldigt konkret till min process med mig själv, att vara fast i mitt förflutna, att vara besatt av hur jag ska lösa det och till sist ha insett att hur vi lever i vårt samhälle är så kopplat till det som hänt eller till det som kommer ske och att det är så svårt att vara här och nu.
– Min kreativa process med Protagonist har gått hand i hand med min egen utveckling, så den har varit som terapi.
När vi senare går upp ett par trappor i det stora huset i Hallunda för dagens repetitioner beskriver han just en av scenerna, där dansarna står som rotade i golvet och ångestfyllt rör enbart överkropparna, som sin krisdans.
Som i flera tidigare verk samarbetar Jefta van Dinther med kompositören David Kiers, ljusdesignern Minna Tiikkainen och scenograferna Simon Häggblom och Karin Lind. En viktig roll har dessutom musikern Elias, som förra året fick ett stort genombrott med låten Revolution, som finns med i föreställningen.
Även om Jefta van Dinthers uppsättningar är allkonstverk betonar han att allt kretsar kring koreografi, fast det kan handla om rörelsen i ljus eller ljud, inte enbart i dansen. Han beskriver det som att hans styrka ligger i att vara väldigt ”genrespecifik”. Det är rörelser han är bra på.
– Det är väldigt hippt att till exempel göra performance fast man är bildkonstnär. Jag förstår att man kan vilja göra det, men jag kan sakna ett djup när alla ska kunna göra allt och kalla sig allt. Därför sker de flesta av mina föreställningar i teaterrummet med allt som ingår i ”old school theatre” – och jag älskar det.

På några år har Jefta van Dinther tagit ett rejält kliv från mindre scener till stora institutioner, som Cullbergbaletten. Han gillar det och skulle gärna skapa i ännu större sammanhang. Han har börjat fundera på opera och på att jobba mer med film, berättar han och ser ut som om han försvinner bort i en drömbild om det.
Han har grubblat på det där att nå en bredare publik och beskriver det som att han har gått från att skapa verk åt sina kollegor till att skapa åt sin pojkväns läkarkollegor, det vill säga utanför den närmaste kretsen.
– Min pojkvän får komma med förslag medan jag repeterar. Det känns viktigt att det jag gör når andra grupper och sammanhang.
Jefta van Dinther upplever att publiken varierar i olika länder. Till exempel tycker han, som en hel del andra, att det finns en annan syn på kultur i Frankrike. Där, menar han, är salongerna ofta fulla och det finns ett slags kunskap och respekt för kultur som inte finns någon annanstans i världen.
– I Sverige kan salongerna ibland nästan vara tomma när man turnerar. Jag tror att många tittar på dans som om det var teater, att det måste finnas en berättelse som man ska kunna förstå, man kan inte bara vara i verket. Samtidigt tror jag att mina verk är lätta att ta till sig, det finns flera olika lager. Det kan finnas något häftigt, något urbant, technomusik, jag tycker att jag skapar jättetillgängliga verk.
Numera får han så många förfrågningar att han måste säga nej för att inte bli utbränd igen. Ett tag tänkte han att nästa steg kanske borde vara att bli chef någonstans. Men han har insett att hans styrka ligger i att dela med sig av sin värld till dansare och publik, att skapa själv. – Jag vill ju vara konstnär, säger han och ler.
Jefta van Dinther har dessutom accepterat att hans yrkesval ligger nära hans föräldrars. Han har anammat samma livsstil, konstaterar han och påpekar att även inom konsten måste man vara hängiven, välja bort mycket annat i livet och verkligen tro på det man gör.
– Mina föräldrar turnerade världen runt. Men de gjorde det ”in the name of God”, jag gör det ”in the name of art”.

Lina Kalmteg

——-
FAKTA
Namn: Jefta van Dinther.
Aktuell: Med Protagonist för Cullbergbaletten, som hade premiär i Amsterdam i juli och har Sverigepremiär på Dansens Hus i Stockholm i november.
Född: 1980 i Utrecht, Nederländerna.
Bor: Stockholm och Berlin. ”Efter min kollaps är jag arbetsnarkoman i Stockholm och har Berlin mer som hemmaplan, går på utställningar och klubbar och är med vänner och min kille.”
Gör: Koreograf och dansare. Tidigare konstnärlig ledare för masterprogrammet i koreografi vid DOCH (Dans och Cirkushögskolan i Stockholm).
Utbildning: Amsterdam School of the arts (MTD), gick ut 2003.
Verk i urval: GRIND (2011), The Way Things Go tillsammans med Cullbergbalettens dansare (2011), This is concrete (2012), Plateau Effect (för Cullbergbaletten 2013) och As It Empties Out (2014). Har även gjort musikvideos, med Robyn och Röyksopp. Svenska teaterkritikernas danspris 2013 för Plateau Effect.
Inspireras av: Bildkonst, elektronisk musik, klubbkultur, film.
——–

Tre röster om Jefta van Dinther: Gabriel Smeets, konstnärlig ledare på Cullbergbaletten.
”Cullbergbaletten behöver koreografer som klarar både kompaniets storlek och stil. Jefta van Dinther har redan gjort två föreställningar för Cullbergbaletten. Han visade då att han kan hantera en stor grupp dansare och en stor scen. Det finns ett behov av koreografer som klarar det.
Dessutom, eftersom han började som dansare har han väldigt bra kunskap om dansarnas kroppar och rörelser. Han har det i sin kropp och har förmågan att överföra det till andra.
Han har också en enastående smak och är väldigt rotad i 2000-talet. Han kan en massa om musik, mode, design, bildkonst och filosofi. Därtill har han samarbetat med intressanta koreografer, som Mette Ingvartsen, Ivana Muller och Xavier Le Roy. Han har något att säga, och han vet hur han ska säga det. Allt det gör honom unik som koreograf.”

Mia Larsson, danschef på Riksteatern
”Typiskt för Jefta van Dinther är att han undersöker både det individuella och det kollektiva på ett sätt som gör att jag som publik känner mig delaktig. I Plateau effect liksom i övriga verk gör han det bland annat med genom att suggerera alla mina sinnen i nära samarbete med sitt team av ljud-, ljus- och scenografikonstnärer.
Jefta van Dinthers verk rör sig omkring det mänskliga genom kroppen i sig som genom sin alldeles särskilda fysikalitet får mig som åskådare att bli delaktig även fysiskt. Han skapar verkligen ett rum med dansarna och oss i publiken.
Det är helt upp till mig som publik att tolka och uppleva det djupt personliga i hans arbete. Han jobbar sällan med berättelser eller karaktärer utan hans arbeten kännetecknas snarare av ett intresse för att undersöka och framställa något som är igenkänningsbart och främmande på samma gång”.

Thiago Granato, dansare, vän och samarbetspartner, koreografiassistent i Protagonist
”Jag lär mig hela tiden en massa av Jefta, för han är så generös och professionell. Även när han är regissör eller koreograf så gör han aldrig något utan att fråga alla om det. Han tar givetvis det slutgiltiga beslutet, men för honom är det väldigt viktigt att folk vet vart de ska och vad de gör. Jag tror att alla överlag känner ett stort stöd från honom under hela processen. Även när det är en utmaning, han får folk att känna sig okej med utmaningen.
Trots att han nu arbetar med stora kompanier och stora institutioner behåller han sin integritet. Han har en väldigt hälsosam relation till institutionerna, han vet hur man pratar med dem, hur man hanterar kraven och restriktionerna utan att förlora sin egen konstnärliga experimentlusta.”

issuu.com/riksteatern