Jefta van Dinther tar publiken in i dansmörkret

Jefta van Dinther har dansat technodrivna ”GRIND” över sjuttio gånger. En mörk och volymstark dansuppsättning som vill bombardera alla sinnen. Nu intar den Orionteatern.

”GRIND” hade urpremiär redan 2011 på Weld vid Norrtullsgatan i Stockholm. Bakom uppsättningen stod då och nu den svensk-nederländske koreografen och dansaren Jefta van Dinther – alltmer uppmärksammad inte minst inom den europeiska dansvärlden – ihop med ljusdesignern Minna Tiikkainen och ljuddesignern David Kiers. I dag har van Dinther internaliserat den timslånga föreställningen så omsorgsfullt att han kan stiga ut på scen utan att repetera den.

Han svarar ”förfrämligandet” när man frågar om verkets kärna:

– Föreställningen är verkligen ett bombarderande av sinnena, den är väldigt mörk, både bildligt och bokstavligt och drivs framåt av technomusik. Men den är också våldsam och associerar till kamp, extas och arbetande. Den har ett slags arbete i kroppsuttrycket, jag håller på med kablar, ridåer och stora sjok på scen – titeln ”GRIND” är ju ett gammalt ord för slipa och knoga på.

Vad uppstod den ur?

– Jag och Minna Tiikkainen började ett år innan urpremiären att arbeta förutsättningslöst med idéer som inte fått plats i tidigare projekt och hittade rätt fort kärnan om sammansmältningen – hur hon skulle koreografera sitt ljus, jag min kropp och hur också ljudet skulle kunna användas som ett slags koreografi för att blanda de tre elementen så ett fjärde uppstod i helheten, som en fusion.

En avgörande del av idén är att med mycket enkel ljus- och ljudutrustning få publiken att uppleva ljudet i kroppen eller ljuset som ljud. Alla komponenter är i rörelse i rummet, ljus, ljud och kropp och till och med på scen finns högtalare. En tidig inspirationskälla i arbetet var konstnären Olafur Eliassons installation med en krängande vattenslang i ett mörkt rum upplyst av enbart pulserande stroboskopljus.

– Men “GRIND” skapades också under en period då jag gick väldigt, väldigt, mycket på technoklubbar i Berlin och det var också en stark inspirationskälla, säger van Dinther när vi ses i Orionsteaterns fabriklika inre.

– Dessutom synestesi: Vad händer när man sätter sin kropp i rörelse i relation till ljud och ljus? Vad händer i det rus som uppstår, den förvirringen och förvrängningen av sinnena?

I dag, sju år senare, ser han ”GRIND” som en vändpunkt i sitt arbete. Soloverket har fått honom att lita mer på sin inre värld, att associera friare och släppa in både drömmar och mardrömmar i sitt vakna skapande.

Skulle ”GRIND” kunna framföras av någon annan dansare?

– Jag tror det skulle vara möjligt, men jag skulle välja ut den personen väldigt noga. Och vi har sagt att vi inte vill att föreställningen ska turnera utan oss upphovspersoner. Det finns en poäng med att att det är vi som gör den – och hittills är jag tillräckligt vältränad. Men det är en oerhört tuff föreställning, det är som en hardcoreworkout … jag gör tusen situps väldigt snabbt.

Vart är danskonsten på väg?

– Den befinner sig på en väldigt intressant plats i dag, tycker jag. Dess ramar är ganska flexibla, mer flexibla än om du gör skulptur, måleri eller musik. Det är något med dans som gör att man kan inkludera så mycket mer, så många uttryck. Och kroppen är ofta, men inte alltid, huvudsaken, säger han.

– Det är underbart att som konstnär känna det utrymmet och inte behöva kategorisera vad man håller på med. Jag opererar inom koreografin, men jag känner mig ändå fri.

Han är sedan länge utled på frågan om vad som är dans eller inte. Han kontrar numera med motfrågor om hur en föreställning kändes, hur den påverkade, om hen gick in i något nytt.

– Frågar man så upptäcker man att dansföreställningen satt i gång en massa känslor. När vi har spelat ”GRIND” har folk börjat att gråta till och med. Mina verk är så fritt associerande att man som åskådare ofta försätts i en situation där man inte riktigt vet vad som händer på scen, eller med en själv.

Hur har hiphopen och technon påverkat dansvärlden – det är musikgenrer långt ifrån den klassiska musiken?

– Hiphopen har lyfts fram på stora scener och här i Sverige genom danskompaniet Bounce. Min kultur är dock technon som jag ihop med discon och house ser som ett slags samtida ritual – att dansa länge, gå på rave eller klubba har vuxit enormt de senaste tio åren.

van Dinther tror att det i vårt moderna smartphonesamhälle finns ett sug efter ritualer. Former för att samlas och kollektivt uppgå i någonting som inte ”leder någonstans”. Det som kyrkan stod för förr, eller den traditionella kärnfamiljen. I dansföreställningar finns också sådana kollektiva möten mellan publiken, verket och scenrummet, menar han.

Just ”GRIND” är ändå en högst individuell upplevelse.

– Jo, verkligen, den är en paradox, den spelas ju i kolsvart mörker och musiken är på så hög volym att man inte hör min andning eller steg på scenen, understryker han.

– Man har inte heller möjlighet att dela föreställningen med de andra i salongen: Du är ensam med verket, basgångarna går in i kroppen och du ser bara det lilla som är upplyst på scenen, men inga av de andra i publiken. Den friktionen tror jag förstärker upplevelsen. Folk går hem med sin egen upplevelse.

Tycker du att vi 2018 befinner oss i en intressant period för dansen?

– Det är en intressant period för Sverige och Stockholm just nu, många söker sig hit och staden är väldigt internationellt känd som plats för dans, Dans- och Cirkushögskolan, DOCH, tar in väldigt bra folk och det finns många bra samarbeten mellan små och stora scener. Fast jag känner inte att det internationellt finns så jättemånga intressanta konstnärskap inom dansen för närvarande. Samtidigt finns det mycket som rör på sig nu och som kanske kommer fram snart.

Vad gör du härnäst?

– Jag åker till Montreal nästa vecka och spelar duetten ”Dark field analysis” med publik på alla fyra sidor av scenen, vi gjorde den förra året i Berlin och här på Dansens hus. Sedan gifter jag och min tyska man oss i Portugal. Det blir ett tredagars bröllop, 120 personer i ett gammalt kloster som också är ett center för koreografi där jag numera jobbar några veckor varje år.

 Någon technodans?

– Det blir det nog i slutet av själva bröllopskvällen, men vi måste nog börja lite mjukare än så.

Intervju av Georg Cederskog, DN, 2018-05-10