Sinnen ur spel

Bon har upplevt ett av dansvärldens mest omtalade verk. Nämligen Minna Tiikkainen, David Kiers och Jefta van Dinthers “Grind”.

I Orionteaterns mörklagda lokal pulserar Jefta van Dinther till vibrerande techno och epileptiska lampor när verket Grind sätts upp för den 75:e gången. Tillsammans med ljuskonstnären Minna Tiikkainen och ljudkonstnären David Kiers har han skapat en dans som har fängslat och förbryllat världen sedan dess premiär för sju år sedan. Media är fyllt av recensioner som till synes behandlar helt olika verk. I Chile handlar Grind om diktatorskap medan Berlins klubbvärld ser Berghain.

Scenen är ett becksvart mörker. Ett mörker som fylls av tyst brummande vibrationer. Är det ljus, ljud eller Jefta van Dinthers gestalt som förkroppsligar allt vi åskådare betraktar? Ingen vet. Han vrider sakta på sig, vänder kroppen, pulserar i takt med de hårda takterna tills allt som tidigare var bekant förfrämligas. Det som tidigare känts som en dans omvandlas till en fängslande rit där religionen är intet och allt på samma gång.

– Den här föreställningen skapades för sju år sedan och det är det första samarbetet mellan mig, Minna och David, så lite av det som upplevs i föreställningen är rätt slumpartat. I skapandeprocessen har det snarare vuxit fram och vi har förstått vad vi vill göra – något som då var ungt och opolerat har vi begripit oss på mer i efterhand. Där och då var det mer som att vi kräktes ut verket.

När besökaren kommer in i salen släcker ni ned teatern till totalt mörker som för att beröva en från sina sinnen. Vad är det ni velat uppnå med det?

– Mörkret är det som gör att du känner att du har ett direkt möte med verket. Det är så mörkt att man inte ser någon annan och man känner inte heller någon annan eftersom det är så högt ljud. Det är som att man synkroniseras med verket och förlorar sina fysiska koordinater.

– Under processen har vi pratat mycket om synestesi, alltså att man upplever ett sinne genom ett annat. Vissa människor har det som en anomali, jag har exempelvis en vän som ser färgen blå när hon äter kronärtskocka. Man kan ju generera den upplevelsen och det är det vi velat uppnå – att vi löser upp vad som är vad.

Jefta van Dinther har spelat verket över 70 gånger och han beskriver det som den mest fysiskt utmanande föreställningen han någonsin framfört. Grind står för att mala sönder och när han vibrerar i takt med musiken i flera minuter maler han sönder uppfattningen om tid och rum för publiken.

Du beskriver föreställningen som ”förfrämligande”. Det ordvalet får mig att tänka på Sartres Äcklet som även tar upp att bli främmande inför den egna kroppen och sin egen existens.

– Precis, i Grind handlar förfrämligandet både om synestesin och en känsla av något som är främmande. Begreppet kommer väl ursprungligen från Sigmund Freuds ”unheimlich” som härstammar från ”hem”, alltså något som är hemma men ändå inte. I Grind ser man ändå ett slags tekniker på scen som arbetar med material och som försätter sig själv i upprepning, och kanske till och med en form av trans. Men rörelserna är ju vardagliga när jag skakar, rycker och drar i en sladd, det är inte abstrakt dans. Man kan urskilja vad kroppen gör samtidigt som något blir fel när man ska avläsa den.

”Man kan ju se verket som abstrakt, men jag tror att det som berör människor är att det behandlar våld, extas, terror och mörker.”

Det repetitiva med rörelserna gör ju även att de nästan känns rituella.

– Ja, Dagens Nyheter lyfte nyligen fram schamanismen i verket, att det finns något uråldrigt med det. Grind skulle kunna bli mekaniskt, men det mänskliga i att försätta sig i en situation som tar dig bortom det materiella är vad jag tänker att en ritual är. Att människor samlas för att göra något som inte har med vår materiella värld att göra.

När man läser recensioner om Grind är det tydligt att det griper tag om åskådarna samtidigt som det triggar väldigt olika typer upplevelser och analyser. Vad beror det på?

– Det ligger något grumligt och suddigt över Grind. Och då menar jag inte bara visuellt i och med att vi släcker ned hela salen – det kan stå för en känsla som man genomgår psykologiskt eller emotionellt. Den luckrar upp utrymmen, och det där tillståndet som föreställningen skapar var något jag började lita på mer och mer i takt med att jag började förstå verket själv.  Man kan ju se verket som abstrakt, men jag tror att det som berör människor är att det behandlar våld, extas, terror och mörker.

– Jag har ganska lätt för att hallucinera fram den här typen av visioner, och jag tycker om gränslanden mellan vad som är musik, ljus, vad som är min kropp och vad som är beröring. Kanske även vad som är verklighet och inte och om man kan styra en dröm eller inte.

Jefta beskriver en organisk process som skiljer sig kraftigt åt från en klassisk skapandeprocess. Istället för att spendera tre månader i en studio bestämde sig de tre upphovsmännen för att endast jobba i teatrar. De fick inte jobba utan varandra eller utan varandras konstnärliga uttryck. Deras process blev till en nedsläckt lekplats.

Den svenska teaterscenen har en starkt tradition i att sätta upp narrativa berättelser och verk som syftar till att säga något konkret. Märker du stor skillnad på hur det upplevs här jämfört med i andra länder?

– Jag tror att dansen lider av sin relation till teatern. Teatern stämplar dansen med ett måste av att kunna förstå det man ser på. På ett sätt har även Grind ett narrativ eftersom att den skapar ett fält för en viss typ av associationer. Men jag märker att människor världen över läser in väldigt olika tolkningar beroende på kultur och sammanhang.

Många av dina verk hanterar ofta existentiella ämnen som rör människans sökande efter en mening med livet. Vad beror det på?

– Det är något med min historia som har fått mig att vara i de frågorna sedan jag var liten. Det är det här jag söker efter och det är så här jag vill leva. Med åren har jag förstått att det som inte bara är materiellt med livet är en stor del av mig och av vår värld.

”Det är när det blir politik, ekonomi, maktutövning av religion som det slår fel.”

Du har vuxit upp i ett troende hem, liksom jag själv, och jag kan märka att den här existentialism blir till en röd tråd i ens skapande. Tror du att det är en kvarleva från den typen av uppväxt?

– Ja, absolut. Jag hade en lång period där jag bara var anti allt som hade med religion att göra och kände att jag inte trodde på något och att det enda som betydde något var det jag såg. Men för ungefär fyra år sedan hamnade jag i en stor depression och efter det började jag se allt med en annan blick.

– Mina verk innan Grind vad mycket mer intellektuella och torrare. Det var någon gång efter skapandet av Grind som den här känslan av att behöva total distans till religiösa uttryck började luckras upp. Nu är jag mer uttalad om att jag behandlar den här typen av ämnen. Låt oss prata om livet, döden och vad det innebär att vara människa.

Vad var det som gjorde att du utvecklade en distans och började kunna behandla de här frågorna?

– Jag tror att det berodde på att jag fick gehör. Jag började försöka få in mina erfarenheter av tungotal i mina föreställningar genom långa mantran eftersom att jag intresserar mig av andlighet som uttryck. Jag märkte att människor reagerade på det. Det handlade kanske också om att knyta an till min barndom där alla de här komponenterna fanns närvarande – men då min delaktighet inte var ett medvetet val utan ett sammanhang jag snarare försattes i. Jag känner mig inte alls traumatiserad av det, utan jag känner att det var en fantastisk erfarenhet och jag har haft otroliga föräldrar.

Meningssökande som form brukar bestå av en kollektiv överenskommelse som skapas utifrån gruppen, alltså att vi hittar mening i varandra. Det är en ganska speciell upplevelse att besluta sig för att ensam slå sig fri från den tryggheten för att få vara fri i sig själv.

– Ja, världen kollapsar. För mig kom skiftet när jag var 15 år och började undra vad det var för fiktion jag levde i. Nu kan jag vara i ganska liknande situationer och tycka att det känns okej.

Söker du dig till den sortens sammanhang numera?

– Ja det gör jag, via klubbande till exempel. Skillnaden är hur organiserat sammanhanget är och hur det ser på ledarskap, hierarki och dogmer. Att tro och att ha en mening med saker man gör är en bra grej, det skulle jag inte vilja ta ifrån någon även om det tar sig i uttryck via en religion. Det är när det blir politik, ekonomi, maktutövning av religion som det slår fel.

Kan du nu se vad din uppväxt har gett ditt konstnärsskap?

– Jag tror att det är vad som ger mina verk djup. Människor känner att det finns en källa i verken som inte är ytlig, även om det inte uttalat handlar om andlighet. Det ger dem lager som gör att man kan se dem på ett estetiskt, narrativt och andligt plan. Ofta upplever åskådarna alla de här lagren och jag tror att det är det som skapar den här känslan av att man måste möta sitt innersta när man betraktar Grind.

Intervju av Justina Hüll, Bon, 2018-05-18