Primal therapy in mid-winter darkness
The performance Grind is prolific choreographer and dancer Jefta van Dinther’s third new work in Stockholm this autumn. During its world premiere at Weld, Grind rouses macabre Christmas fantasies in Lena Andrén.
Grind can be translated “to grind” and that's exactly what this work is - characterized by a brutal monotonous aesthetics, and a relentless pulverizing of the audience's consciousness. Yet, a very enjoyable pulverizing. It is as if Jefta van Dinther and his collaborators manage to bind with a primary monotonous rhythm created by the life-sustaining functions that characterize us from our time in the womb.
That the set designer Minna Tiikkainen is knowledgeable in light and human perception can be seen in the refined chiaroscuro that dominates the show. In particular in those moments when the visibility almost reaches zero, the meaning-fixated brain is stimulated (provoked) to create its own interpretations of what is not fully discernible. I, suddenly, got a strange vision of a man trying to kill a bulky Santa Claus. The chiaroscuro is energized and obtains an emotional darkness from the soundtrack of sound and visual artist David Kiers, seemingly influenced by the sound of heavy industry.
Despite the spectacular framing it is the human who is in the center. Skillfully van Dinther charges his repetitive minimalist choreography so that the slightest twitch becomes essential. Now and then the movement gains a fateful heaviness, as if what is happening on stage is an allegory of modern man's struggle with an increasingly complex reality.
A reality that is symbolized by an unmanageable jumble of wires. The struggle reaches its release in the final scene as the dancer swings a light that glows, whining and chirping high above his head until the darkness engulfs everything.
Freely translated from
Lena Andrén, Nummer.se, 21.12.2011
_________________________________________________
Primalterapi i midvintermörkret
Soloföreställningen Grind är produktive koreografen och dansaren Jefta van Dinthers tredje nya verk i Stockholm den här hösten. Lena Andrén får makabra julfantasier under urpremiären på Weld.
Grind kan översättas med att mala och det är exakt vad verket som präglas av en brutalmonoton estetik är, ett kompromisslöst söndermalande av publikens medvetande. Men ett mycket njutbart söndermalande. Det är som om Jefta van Dinther och hans samarbetspartners lyckats knyta an till en grundläggande monoton rytm skapad av de livsuppehållande funktioner som präglar oss från moderlivet.
Att scenografen Minna Tiikkainen är väl beläst i ljuset och den mänskliga perceptionen syns i det raffinerade ljusdunkel som dominerar föreställningen. I synnerhet i de moment när sikten nästan är noll stimuleras (provoceras) den betydelsefixerade hjärnan att skapa egna tolkningar av det ej helt urskiljningsbara. Själv fick jag plötsligt en märklig vision av en man som försöker ha ihjäl en bylsig jultomte. Ljusdunklet energisätts och får emotionell svärta av ljud- och bildkonstnären David Kiers soundtrack som verkar ha influerats av ljud från tung industri.
Trots den spektakulära inramningen är det människan som står i centrum. Skickligt laddar van Dinther sin repetitive minimalistiska koreografi tills minsta ryckning blir väsentlig. Understundom får rörelsen en ödesmättad tyngd, som om det som utspelar sig på scenen är en allegori över nutidsmänniskans kamp med en allt komplexare verklighet.
En verklighet som symboliseras av ett ohanterligt gytter av sladdar. Kampen når sin förlösning i slutscenen där dansaren svingar en lampa som lyser, viner och kvittrar högt över huvudet tills mörkret uppslukar allt.
Lena Andrén, Nummer.se, 21.12.2011
