Text

Self-interview 2016

Protagonist seems to be a story about an individual and a community. Or perhaps a community as an individual. Is Protagonist autobiographical?

Yes it is; that was one of my starting points. Protagonist is a very personal story, one that dives into my history, as far back as I can remember, as well as into the process of change that I have been going through lately. But with every introspection comes a time of wanting and needing to reach out to reconnect. And I wanted to get to know my history through the eyes of others again. Now I can see that while being an intimate story to start with, it is also many other things. It is about a calling out for change, a maneuvering out of immobility. And about wanting to be part of something.

Am I talking about a social uprising in Protagonist?

I think every uprising starts inside the individual – in our homes, in the way we deal with our close surrounding and our close relationships. But first and foremost: in our relationship to ourselves. Finding our place in society is fundamentally about managing to be the person we want to be. Protagonist takes us on a journey of struggling and trying, of dreaming and hoping, of being haunted by our histories and of being overly preoccupied with what is yet to come. But somewhere along the line, the people on stage choose another path: they regress in an evolutionary sense, as an active choice in reconnecting with what is around them. As a conscious decision to be present.

Am I suggesting we should become more animal?

First of all, we are animals. And second of all, nature without culture doesn’t exists anymore. But animals existing in a natural and healthy habitat do not consider themselves separated from the environment they live in: the sun, the bugs on their fur, the noise, the wind, their hunger – all their perceptions and sensations make up their existence, they do not select. At least that’s how we humans perceive it. And they are here, here and now.

So…

There is no such thing as going back to nature, not in any pure sense of the idea. But what would going forward to nature be? A development through regression? To be present in our world as humans is really quite rare and, to be frank, also quite difficult, maybe even impossible. Very little attention and time is spent on doing something together in the present moment that focuses on the present moment. Two thirds into the performance, the pulling back into the past as well as the projection into the future finally gives way to presence. The dancers slow down and interact with what is actually surrounding them. By literally spending and inhabiting time, a kind of hope starts to take shape.

Gathering to do something together that concerns itself with the present…that makes me think of religion, or religious practices, ceremonies, rituals…

I have been thinking about that a lot. I come from a religious background and my childhood years were full of people wanting to believe and wanting to connect, to make sense of life, and to experience something beyond this material world. Now I sometimes wonder if that’s why I got into choreography. Choreography is a way for me to encounter people, believe in something, even something beyond the material world. I realize now that many of my performances can be thought of as some kind of rituals, alternative ways of congregating.

The voice in Protagonist is a laden voice. One that, it seems, needs to speak out and speak up.

The voice has always been present in my work, and keeps being a continuously bewildering phenomenon for me, but has until now always been taboo, so to speak. It was kept muted, disembodied, distorted or unintelligible: the voice never quite managed to push through to its full potential. In Protagonist, the voice finally gets to speak out. For me, the voice in Protagonist is the overarching protagonist, the bearer and carrier of this work. The words are mine, filtered through my own current personal questions. But they are also each and every dancer’s words, alternately, as they inhabit this voice.

How did the dancers engage with your questions? And how personal did the work become for them?

I am not alone in asking these questions. I am sure that everyone involved in this project has also undergone some sort of crisis – an essential moment of change, emancipation. As a choreographer, I need to give space and to trust that my collaborators can convey what is behind these questions in a meaningful way. First and foremost, the life of the performance is in the hand of the dancers. So it is very important that I find an alliance with them, a common ground. They are operating in real time, in full exposure, during the performance. The honesty, for lack of a better word, of their engagement is crucial. I see getting personal and even private as necessary. But the dancers are not just left alone, out there, exposed in the spotlight. There is a solid structure built over many hours working together to support and take care of them.

By Jefta van Dinther 


 Intervju med mig själv

Protagonist verkar vara en historia om en individ och ett samhälle. Eller kanske ett samhälle sett som en individ. Är Protagonist självbiografisk?

Ja, det stämmer; det var en av mina utgångspunkter. Protagonist är en högst personlig berättelse som djupdyker i min historia, så långt tillbaka jag kan minnas, men som också ger sig in i den förändringsprocess som jag själv nyligen har genomgått. Men efter varje själviakttagelse följer ett behov och en vilja att vända sig utåt och få kontakt. Och jag ville lära känna min historia genom andras ögon igen. Nu förstår jag att även om den utgår  från en intim berättelse, så är den också många andra saker. Den är ett rop på förändring, ett försökk att att ta sig ut ur en orörlighet. Och så handlar den om att vilja vara en del av något.

Är det ett socialt uppror jag talar om i Protagonist?

Jag tror att varje uppror tar sin början i individen – i våra hem, i det sätt vi hanterar vår närmaste omgivning och våra nära relationer. Men först och främst i vår relation till oss själva. Att hitta vår plats i samhället handlar i grund och botten om att lyckas bli den person vi vill vara. Protagonist tar med oss på en resa genom kamp och ansträngningar, drömmar och förhoppningar. Genom att hemsökas av vår historia och om att vara alltför upptagen med vad framtiden bär. Men någonstans på vägen väljer människorna på scenen en annan bana: de regredierar evolutionärt , som ett aktivt val för att förenas med allt som finns omkring oss. Som ett medvetet beslut för att vara närvarande i nuet.

Menar jag att vi borde bli mer djur?

För det första är vi djur. För det andra existerar inte natur utan kultur längre. Men djur som lever i en naturlig och hälsosam miljö tänker inte på sig själva som skilda från miljön de lever i: solen, insekterna i pälsen, ljuden, vinden, hungern – deras upplevelser och känslor utgör hela deras existens, och de väljer eller sorterar inte. I alla fall är det så vi människor uppfattar det. Och de är här, här och nu.

Alltså…

DetAtt vara helt närvarande i vår värld som människor är väldigt ovanligt och, ärligt talat, dessutom väldigt svårt, kanske omöjligt. Väldigt lite tid och uppmärksamhet går åt till att göra saker tillsammans i nuet, med fokus på nuet. Efter mer än halva föreställningen ger den rörelsen som drar tillbaka till det förflutna, liksom den framåtvända rörelsen, äntligen efter för nuet. Dansarna saktar ner och interagerar med vad som faktiskt finns runt omkring dem. Genom att de bokstavligen intar och bebor tiden, skapas en slags hoppfullhet.

Att samlas och tillsammans göra något som handlar om nuet… det får mig att tänka på religion, eller religionsutövning, ceremonier, riter… 

Jag har tänkt en hel del på det. Jag kommer från en religiös bakgrund och mina barndomsår var fulla av människor som ville tro och samlas, som ville hitta en mening med livet och uppleva någonting bortom den materiella världen. Nu undrar jag ibland om det var det som fick mig att börja med koreografi. Det är ett sätt för mig ett sätt att möta människor, tro på något, även sådant som finns bortom den fysiska världen. Jag har insett att många av mina föreställningar kan betraktas som en slags riter, andra sätt att samlas på.

Rösten som talar i Protagonist är en tyngd röst. En röst som tycks ha behovet att tala ut och tala högt.

Rösten har alltid funnits i allt jag gjort, och den är fortfarande något som ständigt gör mig förbryllad, men fram tills nu har den alltid varit omgärdad av ett tabu, så att säga. Munkavlad, avskild från kroppen, förvrängd eller talande nonsens: rösten har aldrig riktigt kunnat nå sin fulla potential. I Protagonist får den rösten tala ut till slut. För mig är det rösten som är den övergripande huvudpersonen i Protagonist, den som lyfter och bär verket. Orden är mina, filtrerade genom mina personliga frågor, det som upptar mig. Men orden är också varje dansares ord, en efter en, i den ordning de intar rösten, så att säga.

Hur arbetade dansarna med dina frågor? Hur personligt blev arbetet för dem?

Jag är inte ensam om att ställa de här frågorna. Jag är säker på att alla inblandade i projektet också har genomgått någon form av kris, ett avgörande ögonblick av förändring och frigörelse. Som koreograf måste jag ge utrymme åt mina medarbetare och lita på att de kan förmedla vad som finns bakom dessa tankar på ett meningsfullt sätt. I slutändan vilar föreställningens liv först och främst i dansarnas händer. Så det är mycket viktigt att jag kan alliera mig med dem, hitta en gemensam grund att stå på. Under själva föreställningen arbetar de i realtid och inför allas blickar. Det är helt avgörande att det finns en ärlighet, om man kan kalla det så, i deras engagemang. Jag ser det som nödvändigt att det blir personligt eller till och med privat. Men dansarna är inte lämnade helt ensamma där ute i strålkastarljuset. Det finns en ordentlig grund som skapats genom många timmars arbete tillsammans som stöttar och ta hand om dem.

av Jefta van Dinther