Press images

© Urban Jörén

Texts

2022.05.19
Anna Ångström, Svenska Dagbladet

Världen startar om – liknar myrstack

Vad är egentligen liv? I andra delen av Jefta van Dinthers dystopiska diptyk för Cullberg förkroppsligar 15 dansare en omstart för världen, där gränsen mellan djur, människa och maskin är upplöst. Kan vi få syn på oss själva genom det vi konstruerar; maskinerna, det artificiella – eller genom att studera naturen? I spannet mellan dessa två till synes diametralt olika slags intelligenser uppfattar jag att Jefta van Dinther rör sig i den mörka diptyk som fått den talande titeln ”On earth I’m done”. Planeten håller ju på att gå åt helvete – eller åtminstone tycks människan inte kunna hejda sitt destruktiva beteende. Dags att börja om.
 
Första delen, ”Mountains”, var ett starkt solo i ett mäktigt rum, ett slags skapelseberättelse, ritual eller inre resa där kroppen och ett gigantiskt tygstycke fick symbolisera både motstånd och uppgående i något större. I det nya verket ”Islands”, som också avslutar Jefta van Dinthers period som associerad koreograf vid Cullberg, framträder 15 dansare i en dunkel, post-apokalyptiskt ödslig värld sparsmakat upplyst från ovan och pulserande av tung technomusik (igen! Nyss var det Norrdans som fick bröstkorgar att vibrera i Stina Nybergs civilisationskritiska ”The dawn chorus”). I sina kroppsnära, svarta trikåer mönstrade med röda organ och en koreografi som till stora delar håller sig nära golvet liknar figurerna som kommer till synes snarare ryckigt krälande organismer än mänskliga gestalter.

Kanske är dessa existenser resterna av det vi lämnat efter oss. Här växer långsamt något nytt fram, en omstart. Inledningens bortvända grupp får till sist ansikten med förundrade uttryck; likt upptäcktslystna barn uppvisar de sina fynd men som om kropp och känsla ryckts isär.

Det är oerhört konsekvent genomfört men samtidigt nästan för flott – och (medvetet) utdraget. Abstrakt och liksom mekaniskt men ändå med illustrativa scener som handlar om läroprocesser, att samspela, kommunicera, härma och ljuda – bli om inte människa, så del av ett sammanhang. I början finns en suggestiv sekvens då fem nakna dansare närmar sig gruppen vid rampen. Men ganska snart drar de på sig likadana kostymer och smälter in i massan. Utom en man som förblir ett naket objekt, en kropp utan mening för omgivningen som stirrar på och tar i honom. Till slut rider en kvinna på honom i täten för gruppen. En bild som bränner fast.
 
Eller när plötsligt en robotdammsugare gör entré och drar till sig en, åter, naken kvinnas intresse. Ibland är det dock mer som att titta på en myrstack och försöka upptäcka hur invånarna gör när de stöter ihop och om det finns någon övergripande struktur i beteendet. Människa, djur, maskin – olika former av liv. Jefta van Dinther får verkligen dansarna att liksom glida mellan transformationerna utan att man upptäcker skarvarna. Som när alla samlas i ett hörn och börjar utföra kraftiga kaströrelser tvärs över rummet.

Det finns många existentiella teman att läsa in i ”Islands” men ändå gör helheten inte samma obönhörliga intryck som ”Mountains”, eller för den delen andra ensemblekoreografier av van Dinther som exempelvis det baklänges-evolutionära verket ”Protagonist”.
 
Slutscenen är likväl en visuell grande finale där pianotoner (Fricks och Brandts ”Neo Biedermeier”) tränger fram som en frisk fläkt mot David Kiers bedövande ljudmatta. Dansarna formar sig symmetriskt som ett fågelsträck vid låga ljusramper och det uppstår en rytm av händernas synkroniserade gester – en människomaskin perfekt programmerad av en koreograf som även i ett ”mellanverk” alltid är tankeväckande.

2022.05.23
Margareta Sörenson, Danstidningen

En flock underkastar sig stridsordningen

Ur mörker och dis kommer de krypande, varelserna. Djur? Människor? Sjölejon… nej, apor på bakbenen och knogarna. De går sakta, de är många och rör sig så där egenartat var för sig, fast vid sidan av varandra, först till synes utan att kontakta varandra. Som öar utan broar, Islands. Som att vara på zoo och titta på aporna: vad gör de egentligen? Hur tänker de? Vad handlar deras liv om?

Om Jefta van Dinthers första del av On Earth I’m done: Mountains var en etsande, magnifik bild, ett solo där den ensamma dansaren var en liten aktör vid sidan av det grandiost upplindade tyget som bildade ett berg, så är del två dess motsats. Scenen är tom så när som på 15 dansare i enhetliga kroppsstrumpor som ständigt grupperar om sig. Med detta verk avslutar Jefta van Dinther sitt uppdrag som huskoreograf hos Cullberg, och oron ökar för hur det ska gå för Cullberg utan återkommande kvalitativa namn som van Dinther, Deborah Hay och – visserligen inte lika rutinerade – Alma Söderberg. I sommar dansas On Earth I’m done Mountains i Lissabon, och både Mountains och Islands i Montpellier och Amsterdam. Jefta van Dinther har redan nått långt ut i världen; det är inte hans koreografiska gärning jag känner mig orolig inför, utan Cullberg.

Det som är ovanligt för dansens värld med Jefta van Dinther är att hans verk har en etisk och en existentiell dimension. Inte bara, men teman om individ och grupp, om mänsklighet, natur och kultur går igen och igenom hans verk, både de i liten skala och de med stor ensemble. Dessa teman behandlas med en tydlighet som är uppfordrande och de två On Earth…och deras trötta suck: ”jag har fått nog av det här” cirklar kring livsavgörande frågor för planeten jorden och dess invånare: klimatet, krigen. Och kanske hur människan tvingas in i strukturer som svär mot våra livsbehov.

David Kiers musik är i Islands lika väl skräddarsydd som i Mountains. Avslutningen av Islands blir, också musikaliskt, som en nyckel till verket: till slut sitter alla femton dansarna i en prydlig Fylking och dansar med armarna helt unisont, rytmiskt vältaligt. En industri? En bild av det urbana livets krav på konformitet? En människomaskin? Det är en maffig avslutning, som svarar på frågorna från styckets inledande delar av trevande och kontaktsökande samexistens som då och då urartar till något som liknar övergrepp mot en enstaka varelse; ett slags Våroffer-replik.

Likt de nederländska renässansmålarna har Jefta van Dinther utvecklat en raffinerad bildkonst i ljusdunkel, där Jonatan Winbos ljussättning spelar stor roll. Känslan för det dämpat röda, det disigt grå och det skarpa ljuset som faller som genom ett himmelsöga ner på allt levande – tillsammans med den organiska smidigheten hos dansarna blir dessa dystopier ändå möjliga att bära med sig och gå vidare med.

Videos