Press images

©Carl Thorborg

Texts

20220707
Margriet Prinssen, Theatrekrant

VERWEESDE WEZENS OP ZOEK NAAR EEN ANDERE WERELD

In On Earth I’m Done wordt het publiek meegevoerd naar een plek waar elk gevoel over ruimte en tijd is verdwenen: een scheppingsverhaal en een post-apocalyptische zoektocht naar menselijkheid.

De Zweeds-Nederlandse choreograaf Jefta van Dinther maakt hallucinante voorstellingen in een uiterst strakke vormgeving en een ultrafysieke, energieke dansstijl. Hij is een goede bekende op festival Julidans, waar eerder werk van hem te zien was waaronder As it empties out (2015), Dark Field Analysis (2018) en The Quiet (2019).

Zijn nieuwe werk On Earth I’m Done is een ‘archaïsch-futuristisch’ tweeluik dat bestaat uit de solo Mountains (2021) en Islands (2022), een groepswerk voor dertien dansers, gemaakt voor en door het Zweedse Cullberg waaraan Van Dinther al sinds 2013 is verbonden als associate artist. Bergen en Eilanden, het zijn geografische verwijzingen waarbij de kijker door landschappen vol donkere, hallucinerende beelden wordt geleid in een conceptuele voorstelling over transformatie. Waarbij de eerlijkheid gebiedt te zeggen dat het helpt dat de choreograaf in de begeleidende tekstboekjes van Cullberg tekst en uitleg geeft.

Mountains gaat over de geboorte van een nieuwe wereld, een alternatief scheppingsverhaal. In de solo van maar liefst 70 minuten zien we de danser worstelen met een schier eindeloze lap stof, die aanvankelijk op de grond ligt maar door onzichtbare krachten omhoog wordt getrokken zodat er – mede door de magische belichting – een steeds veranderend berglandschap ontstaat.

Het begint heel traag in het bijna-donker: een enkel peertje belicht een halve cirkel en opeens ontwaar je in het halve duister een op de grond zittende man. Zoals je soms niet hebt gemerkt dat het opeens donker is geworden, zo onmerkbaar is de overgang van niet zijn naar zijn. Op de grond liggen obstakels die als het licht verandert deel uit blijken te maken van een lap stof. Ook weer vanuit het niets wordt opeens een stok zichtbaar die blijkt te zijn verbonden met de stof. En geheel in tegenstelling tot de wetten van de zwaartekracht, is de lap stof niet naar beneden komen vallen, maar wordt deze door onzichtbare krachten gedreven, langzaam maar zeker naar boven getrokken: heel traag en steeds andere ‘bergen’ creërend in het landschap op de grond.

Het is een indringende solo waarin de heftig dreunende muziek, zoals altijd van Van Dinthers vaste geluidsontwerper David Kiers, bepalend is voor de transformatie die de man doormaakt: van onderzoekend naar sensueel en van agressief naar lethargisch. Uiteindelijk wordt alles, inclusief de zwarte toneelvloer, opgeslokt door het grote niets daarboven.

Mountains wordt uitgevoerd door de veelzijdige Marco da Silva Ferreira, onder meer bekend als danser bij Hofesh Shechter maar ook als winnaar van de Portugese editie van So You Think You Can Dance. Hij is overigens ook actief als choreograaf; op Julidans is zijn førm Inførms te zien in Via Injabulo.

Het tweede deel Islands gaat, aldus Van Dinther, over een wereld die niet meer bestaat, een sf-wereld of een wereld die na de Apocalyps is overgebleven. We zien voor op het podium liggend in identieke kostuums acht dansers; tegenover hen achter op het toneel vijf naakte dansers. Het lijkt aanvankelijk een strijd te worden tussen natuur en cultuur, maar al snel trekken de naakte dansers dezelfde kostuums aan, al probeert een van hen op handen en voeten te ontsnappen.

Het zijn verweesde wezens, op zoek naar iets, een andere wereld? Een manier om zich tot elkaar te verhouden? In het begin zijn ze onhandig bezig elkaar te leren kennen, ze tasten elkaar af, zoeken naar verbinding, naar hoe het voelt om elkaar vast te pakken, om te draaien. Liggend op de grond krioelen ze door elkaar, als sprinkhanen springen ze in het rond. Ze bewegen zich ergens tussen dieren, mensen en machines of robots in.

Op de altijd maar doorgaande stevig dreunende, soms dreigende score van David Kiers bewegen de fantastische dansers van Cullberg, af en toe als losse individuen, alleen tegenover een groep, vaak in tweetallen of drietallen uit elkaar vallend. Een stem leert ze het alfabet; als een schoolklasje ligt de groep op de grond, de letters herhalend. Ze ontdekken de rand van het podium, kijken zoekend om zich heen, ze lijken steeds meer te ontdekken wat ze gemeenschappelijk hebben: agressie bijvoorbeeld. Stampend en dreigend lopen ze rond, slaande bewegingen makend, alsof ze iets heel ver van zich af willen gooien.

Aan het eind, nadat de wereld even helemaal zwart is geworden, hebben ze elkaar gevonden. Ze stellen zich op in een V-formatie en herhalen dezelfde beweging telkens opnieuw, keurig synchroon. Ze zijn een machine geworden. Van Dinther wil iets zeggen over onze wereld en over wat het betekent mens te zijn in een voorstelling die intrigeert en fascineert. Het is een trip naar onbekende oorden, overrompelend en meedogenloos.

20220702

JÉRÉMY BERNÈDE, Midi Libre

Vendredi et samedi, dans le cadre du 42e festival Montpellier Danse, le chorégraphe néerlandais installé à Berlin Jefta van Dinther a donné pour la première fois en France, son diptyque "On Earth I'm Done" pour le prestigieux et exigeant ballet suédois Cullberg. Une fin du monde, la naissance d'un autre, un exploit singulier, une performance collective. Un double bang ! 

On Earth I'm Done. Cela a l'air simple à traduire mais cela peut tout aussi si bien signifier "Sur Terre j'ai fini" que "Sur Terre je suis fini", que "Sur Terre, j'en ai terminé", que "Sur Terre j'en ai marre", on en passe...  On Earth I'm Done est ouvert à l'interprétation, et c'est précisément l'idée, s'agissant du titre de la nouvelle création du chorégraphe néérlandais installé à Berlin Jefta van Dinther pour la prestigieuse compagnie suédoise Cullberg.

Ainsi, le premier volet de ce diptyque dansé par Agnieszka Sjökvist Dlugoszewska (mais initialement créé pour et avec Suelem de Oliveira da Silva) a beau s'intituler Mountains, c'est une mer que l'on juste contempler sur le plateau du théâtre Jean-Claude Carrière. Une étendue de tissu plissé baignée de lumière bleutée que semble siphonner au moyen d'une sorte de paille géante, une femme en académique intégral pourpre comme veiné de rouge hémoglobine. Pulsation électro indus saturée, la musique de David Kiers couvre une large part de sa logorrhée, suite de mots-clés ouvrant des portes hors de notre portée, tandis que son corps est secoué de mouvements spasmodiques, en lascivité humaine et raideur robotique. Elle circule autour de son continent textile, roche, eau, peu importe, l'image est puissante et la lumière, extrêmement travaillée, ajoute encore à l'impression de contempler une installation artistique, sous influence Métal Hurlant, science-fiction psyché-éco-flippée.

Bientôt la danseuse change sa relation au centre, elle plonge dans le tissu, chercher à s'y immerger, à s'y accrocher, et la bande qui semblait tomber des cintres, de révéler sa fonction, inverse : peu à peu le tissu va disparaître par le haut, s'évaporer en somme comme le fait la Nature, d'être par trop exploitée. On avait saisi l'allégorie, la méta-très-phore Moutains va la marteler, l'asséner, longuement, lourdement, pas tant pour qu'elle "rentre"  que pour que "sorte" de nous ce qu'elle traduit, qu'on vomisse le résultat. "In this world, everything is... generated, populated, vaccinated, manipulated", scande Agnieszka Sjökvist Dlugoszewska, tout en étant secouée de mouvements de plus en plus compulsifs, et désespérés. Quand l'issu ne fait plus mystère, le martellement techno indus se transforme en lamento cold wave, le geste se fait plus sobre et la scansion névrotique prend des accents mélodiques. Mélancoliques. À la fin, tout aura séché, asséché, même les larmes, et ne restera que la pierre. Trop tard pour en faire une montagne... Noir. Angoisse. Choc. Applaudissements. Entracte.

Le second volet du diptyque s'intitule Islands, "îles" donc, qu'il nous semble devoir prendre ici dans leur sens métaphorique : ces fractions de terres isolées sont pour l'Homme qui s'y installe, des potentiels d'utopies. Et puisqu'il vient après Mountains, après l'effondrement, mettons qu'on soit ailleurs. Non plus dans l'allégorie mais dans le récit. De science-fiction encore, mais ailleurs. Sur une autre planète donc, dans un lointain futur, à l'aube d'un jour nouveau. Le plateau est un rectangle gris immaculé, et la lumière, encore une fois sophistiquée, diffuse une étrange clarté, laiteuse et duveteuse. La plupart des douze danseurs qui s'y trouvent portent un même académique intégral violet dont le design accentue les articulations, mais une poignée est nue comme au premier jour. Sont-ils humanoïdes, animaux ou aliens ? Ils évoluent en tout cas au ras du sol, et leurs gestes, comme leurs mouvements, encore maladroits, semblent appartenir aux trois. 

Ainsi, avec une ambition kubrickienne, Jefta van Dinther semble vouloir rien moins que mettre en scène, et chorégraphier, la naissance d'une humanité nouvelle. Bientôt à force de les frôler; comme réplication cellulaire, les dénudés vont rejoindre les vêtus. Un dernier semble résister ? Ausculté, détaillé, différencié, comme un corps étranger, il sera phagocyté par la meute... Un semblant d'organisation se devine dans des mouvements communs quoique désordonnés. La haute précision du chaos primal, si l'on ose dire, produit par la compagnie Cullberg est de ce point de vue, une source d'admiration de tous les instants. Bientôt des phonèmes se font entendre, amorces d'un langage encore embryonnaire. Dans le groupe, les interactions vont en se multipliant, les mouvements de bras, lâchés, bloqués, sont étourdissants. Et la fréquence du beat de la musique électronique, toujours œuvre de David Kiers, d'augmenter à mesure qu'ils progressent... jusqu'à la station debout.  Après ce qu'il semble une évocation de la chasse et du bivouac, leurs évolutions se départissent de leur anarchie sauvage sans rien perdre de leur beauté plastique. Les voila tous assis en tailleur, chacun occupé à son soliloque gestuel, mais, le public mutéé exo-ethnologue le voit bien, leurs mouvements de bras, signes, vifs, techniques, partagent le même vocabulaire, visent la même éloquence. Sans qu'on sache à quel moment, la musique a perdu tout aspect bizarre, étranger, pour devenir grisante, euphorisante. L'issu d'Islands, miroir inversé de celle de Moutains, est alors évidente : l'harmonie. À peine les mouvements des douze danseurs, toujours assis, atteignent l'unisson, tchac ! Noir. Allégresse. Choc. Applaudissements.

On Earth I'm Done. Sur Terre, c'en est terminé. Par la grâce féroce et virtuose de la compagnie Cullberg, et la chorégraphie métaphysique de Jefta van Dinther, on va garder deux fameux souvenirs du futur. Double bang. 

2022.05.19
Anna Ångström, Svenska Dagbladet

Världen startar om – liknar myrstack

Vad är egentligen liv? I andra delen av Jefta van Dinthers dystopiska diptyk för Cullberg förkroppsligar 15 dansare en omstart för världen, där gränsen mellan djur, människa och maskin är upplöst. Kan vi få syn på oss själva genom det vi konstruerar; maskinerna, det artificiella – eller genom att studera naturen? I spannet mellan dessa två till synes diametralt olika slags intelligenser uppfattar jag att Jefta van Dinther rör sig i den mörka diptyk som fått den talande titeln ”On earth I’m done”. Planeten håller ju på att gå åt helvete – eller åtminstone tycks människan inte kunna hejda sitt destruktiva beteende. Dags att börja om.
 
Första delen, ”Mountains”, var ett starkt solo i ett mäktigt rum, ett slags skapelseberättelse, ritual eller inre resa där kroppen och ett gigantiskt tygstycke fick symbolisera både motstånd och uppgående i något större. I det nya verket ”Islands”, som också avslutar Jefta van Dinthers period som associerad koreograf vid Cullberg, framträder 15 dansare i en dunkel, post-apokalyptiskt ödslig värld sparsmakat upplyst från ovan och pulserande av tung technomusik (igen! Nyss var det Norrdans som fick bröstkorgar att vibrera i Stina Nybergs civilisationskritiska ”The dawn chorus”). I sina kroppsnära, svarta trikåer mönstrade med röda organ och en koreografi som till stora delar håller sig nära golvet liknar figurerna som kommer till synes snarare ryckigt krälande organismer än mänskliga gestalter.

Kanske är dessa existenser resterna av det vi lämnat efter oss. Här växer långsamt något nytt fram, en omstart. Inledningens bortvända grupp får till sist ansikten med förundrade uttryck; likt upptäcktslystna barn uppvisar de sina fynd men som om kropp och känsla ryckts isär.

Det är oerhört konsekvent genomfört men samtidigt nästan för flott – och (medvetet) utdraget. Abstrakt och liksom mekaniskt men ändå med illustrativa scener som handlar om läroprocesser, att samspela, kommunicera, härma och ljuda – bli om inte människa, så del av ett sammanhang. I början finns en suggestiv sekvens då fem nakna dansare närmar sig gruppen vid rampen. Men ganska snart drar de på sig likadana kostymer och smälter in i massan. Utom en man som förblir ett naket objekt, en kropp utan mening för omgivningen som stirrar på och tar i honom. Till slut rider en kvinna på honom i täten för gruppen. En bild som bränner fast.
 
Eller när plötsligt en robotdammsugare gör entré och drar till sig en, åter, naken kvinnas intresse. Ibland är det dock mer som att titta på en myrstack och försöka upptäcka hur invånarna gör när de stöter ihop och om det finns någon övergripande struktur i beteendet. Människa, djur, maskin – olika former av liv. Jefta van Dinther får verkligen dansarna att liksom glida mellan transformationerna utan att man upptäcker skarvarna. Som när alla samlas i ett hörn och börjar utföra kraftiga kaströrelser tvärs över rummet.

Det finns många existentiella teman att läsa in i ”Islands” men ändå gör helheten inte samma obönhörliga intryck som ”Mountains”, eller för den delen andra ensemblekoreografier av van Dinther som exempelvis det baklänges-evolutionära verket ”Protagonist”.
 
Slutscenen är likväl en visuell grande finale där pianotoner (Fricks och Brandts ”Neo Biedermeier”) tränger fram som en frisk fläkt mot David Kiers bedövande ljudmatta. Dansarna formar sig symmetriskt som ett fågelsträck vid låga ljusramper och det uppstår en rytm av händernas synkroniserade gester – en människomaskin perfekt programmerad av en koreograf som även i ett ”mellanverk” alltid är tankeväckande.

2022.05.23
Margareta Sörenson, Danstidningen

En flock underkastar sig stridsordningen

Ur mörker och dis kommer de krypande, varelserna. Djur? Människor? Sjölejon… nej, apor på bakbenen och knogarna. De går sakta, de är många och rör sig så där egenartat var för sig, fast vid sidan av varandra, först till synes utan att kontakta varandra. Som öar utan broar, Islands. Som att vara på zoo och titta på aporna: vad gör de egentligen? Hur tänker de? Vad handlar deras liv om?

Om Jefta van Dinthers första del av On Earth I’m done: Mountains var en etsande, magnifik bild, ett solo där den ensamma dansaren var en liten aktör vid sidan av det grandiost upplindade tyget som bildade ett berg, så är del två dess motsats. Scenen är tom så när som på 15 dansare i enhetliga kroppsstrumpor som ständigt grupperar om sig. Med detta verk avslutar Jefta van Dinther sitt uppdrag som huskoreograf hos Cullberg, och oron ökar för hur det ska gå för Cullberg utan återkommande kvalitativa namn som van Dinther, Deborah Hay och – visserligen inte lika rutinerade – Alma Söderberg. I sommar dansas On Earth I’m done Mountains i Lissabon, och både Mountains och Islands i Montpellier och Amsterdam. Jefta van Dinther har redan nått långt ut i världen; det är inte hans koreografiska gärning jag känner mig orolig inför, utan Cullberg.

Det som är ovanligt för dansens värld med Jefta van Dinther är att hans verk har en etisk och en existentiell dimension. Inte bara, men teman om individ och grupp, om mänsklighet, natur och kultur går igen och igenom hans verk, både de i liten skala och de med stor ensemble. Dessa teman behandlas med en tydlighet som är uppfordrande och de två On Earth…och deras trötta suck: ”jag har fått nog av det här” cirklar kring livsavgörande frågor för planeten jorden och dess invånare: klimatet, krigen. Och kanske hur människan tvingas in i strukturer som svär mot våra livsbehov.

David Kiers musik är i Islands lika väl skräddarsydd som i Mountains. Avslutningen av Islands blir, också musikaliskt, som en nyckel till verket: till slut sitter alla femton dansarna i en prydlig Fylking och dansar med armarna helt unisont, rytmiskt vältaligt. En industri? En bild av det urbana livets krav på konformitet? En människomaskin? Det är en maffig avslutning, som svarar på frågorna från styckets inledande delar av trevande och kontaktsökande samexistens som då och då urartar till något som liknar övergrepp mot en enstaka varelse; ett slags Våroffer-replik.

Likt de nederländska renässansmålarna har Jefta van Dinther utvecklat en raffinerad bildkonst i ljusdunkel, där Jonatan Winbos ljussättning spelar stor roll. Känslan för det dämpat röda, det disigt grå och det skarpa ljuset som faller som genom ett himmelsöga ner på allt levande – tillsammans med den organiska smidigheten hos dansarna blir dessa dystopier ändå möjliga att bära med sig och gå vidare med.

20220513
Yvonne Rittvall, Folkbladet Västerbotten

Fascinerande dans som vapen mot den värld vi lever i visades på Norrlandsoperan under urpremiären av On Earth I'm Done, Islands där även verket Mountains ingår.

I fokus står frågorna: Hur hanterar man jordens undergång och hur kan man fortsätta att leva och älska denna värld? Utforskar detta gör en av Sveriges och Europas mest eftersökta koreografer: Jefta van Dinther. Sedan 2019 har han varit associerad koreograf hos Cullberg, tidigare Cullbergbaletten.

2021 premiärvisades On Earth I'm Done: solot Mountains på Dansens hus och på Norrlandsoperan visades för första gången den andra delen i diptyken, Islands, framförd med bravur av 13 Cullberg dansare. Även Mountains visades som är en lyckad spegelbild till Islands.

Verket Islands är det sista Jefta van Dinther gör för Cullberg men hösten 2023 är han dock tillbaka i residens på Norrlandsoperan med verket Remachine. Som helhet ger diptyken On earth Iìm done, Mountains och Islands, en komplex och angelägen bild av världen som blir allt svårare att leva i. Där miljöförstöring bidrar till ökade klimatförändringar och fattigdom. Där den pågående globala hungerkatastrofen, förvärras ytterligare av kriget i Ukraina och där både kriget och covidpandemin bidrar till stora sociala och ekonomiska konsekvenser för miljontals människor.

I Mountains, som kan ses som en skapelseberättelse, en fantasi om födelse och livskraft, blåser den ensamma dansaren Agnieszka Sjökvist Dlugoszwewska kraftfullt liv i en ny värld. I fokus står vad det innebär att vara människa, att finnas till och vikten av att värna om jorden.

500 meter tyg på scenen formar dramatiskt och effektfullt ett landskap. Under föreställningens gång rinner landskapet iväg och försvinner vilket ger en bild av det dramatiska tillståndet på jorden.Dansaren Dlugoswewska fungerar som en transformator som med en lång rörformad stång försöker blåsa liv i den döda materien och förhindra katastrofen.Urpremiären av Islands visade en skrämmande spegelbild av Mountains. En postnatur situation där varken natur eller något annat finns längre. Där platsen är obeboelig och ogästvänlig och invånarna monstervarelser, med djur- och maskinbeteende, som måste återupptäcka hur det är att leva i ett alternativt samhälle där de återtar sin egen kropp.

Det är lärprocessen som driver dem och som för verket framåt. Det är både vackert och skrämmande att se att varelserna kan bli vad som helst. Kanske är det den framtid vi kan förvänta oss när vi inte utgör en del av naturen längre och teknologin skiljer oss från världen? On earth Iìm done uppmanar dock till eftertänksamhet kring vad mänskligheten går igenom just nu och vad vi egentligen håller på med.

Som helhet bedövar, fångar och fascinerar det som utspelas på scenen. Det är starkt, skrämmande men även vackert. Här finns sårbara sekvenser där dansarna är nakna, medryckande suggestiva partier, sensualism och rörelser som bildar spännande vågor i rummet. I dansarnas ytterst samspelta rörelsemönster finns influenser från både hiphop och krumping och spelrum för strikt improvisation. Scenografin i Islands är icke existerande förutom en gigantisk lampa i taket som för tankarna till operationssal.

Det är högt tryck i David Kiers starka ljudvärldar, fyllda av samtida elektronisk musik, som sköljer över oss. Ljusdesignern David Kiers mildrar med imponerande, poetisk ljussättning.

I kampen och samarbetet för att lära sig leva skapar de skickliga dansarna en arme där dansen blir till vapen. De lär sig att leva och älska på nytt vilket ger hopp för framtiden.

Videos