Press images

© Urban Jörén

Texts

19.09.2013

Anna Ångström, Svenska Dagbladet

Laddat samspel av vibrerande energier

Den ännu chefslösa Cullbergbaletten har fått en ny medlem: ett gigantiskt grått tyg som utgör hinna, tält, segel och inte minst dansande kropp - i frihet eller infångad. Det textila elementet knyter ihop det timslånga verket ”Plateau effect” i associativa bågar. Materialet framhäver de nio dansarnas kollektiva arbete - ja, hela den sceniska konstruktionen som under ständig förändring skapar ett slags overklig verklighet.

Koreografen Jefta van Dinther är långt ifrån ensam om att upptäcka det rörliga tygets sceniska suggestionskraft. Men få kan som han använda ett material så konsekvent. Djärvt drar han en enkel idé till sin spets och lockar fram överraskande eller undanglidande betydelser.

Vare sig det handlar om att bara hoppa på en studsmatta, eller trolla fram tingens inneboende intelligens som i ”The blanket dance”, återkommer van Dinther till det taktila, lekfullt undersökande och rumsliga. Det märktes inte minst i hans första verk för Cullbergbaletten, ”The way things go” (2011), där ensemblen blev till en dansmobil som fick även publiken att förflytta sig. Det mekaniska blev mänskligt, ömsint och roligt.

Det nya verket ”Plateau effect” är betydligt mer storskaligt - likväl delvis besläktat med tidigare verk, även med solot ”Grind” som visades på Weld 2011. Där sprängde koreografen åskådarens sinnesförnimmelser med ljusblixtrande elchocksdans i mörker och hårdslående techno.

”Plateau effect” har inte samma chockverkan, men även här triggas inte alltid behagliga känslor igång. Den sammansvetsade trion van Dinther, Minna Tiikkainen (ljus) och David Kiers (musik/ljud) har utökats med duon Simka som står för scenbilden. Den stora tygridån böljar i inledningen som en inbjudande men smått hotfull famn kring de svajande, mystiskt sjungande dansarna. Tyget lockar dem att börja samarbeta. Likt berusade campare eller sjömän i storm drar, sliter och betvingar de tältet/seglet, men den färdiga formen är inte målet utan skapandet i sig – individerna blir del av en visuellt anslående, levande organism.

Den pumpande technomusiken och det alltmer färgstarka ljusblinket förstärker intrycket av en ritual som når klimax. Till slut hänger en livlös tygkorv över scenen men de böljande rörelserna finns kvar i dansarnas kroppar, vars mjuka samvaro växer till skakande extas.

”Plateau effect” kan mycket väl klyva publikens upplevelse. Själv sugs jag med i det utdragna, frenetiska flödet av tyngd och lätthet, organisation och kaos. Allt smälter samman till ett högst eget, poetiskt universum av vibrerande energier i ett växelspel mellan laddning och urladdning.

19.09.2013

Margareta Sörensson, Scenbloggen Expressen

Plateau Effect Cullbergbaletten

Det kränger och blåser, larmet går. Man hissar och tar ner, bärgar och rullar ihop. Rister som i vind, svajar som under vatten. Vad är det? Vad betyder det? Som en stor målning som börjar röra sig, som en levande film mer än det vi brukar mena med dans eller teater.

Här animeras en hel scen med sin besättning. Förväntningarna är höga; hur ska det gå för Cullbergbaletten framöver? Det är Jefta van Dinthers första verk för en stor ensemble och, i sanningens namn, den kunde vara beställd av något av de svenska operahusens danskompanier likaväl. En väl samkörd och kreativ ensemble rörelsekonstnärer behövs, och det har Cullbergbaletten, men också andra.

Från den inledande sekvensen där dansarna sakta och mardrömslikt sjunker in i en mjuk, grå ridå till de sista scenernas febrilt skakande nerv bildar dansarna en enda kropp. Här fortsätter van Dinther att experimentera med rörelse, textil och intensitet som i den lite mer småskaliga Blanket Dance.

Själv undviker han tolkningar, men det kollektiv som framför oss försöker rädda, bygga, skydda något gemensamt skapar metaforer som skulle kunna handla om individ, grupp och tillvaro. Associationerna till segel och fartyg blir många när det stora tyget hissas och beslås, dansarna kämpar, sliter och drar. Ljud, ljus och bild är ihoplödda till ett märkligt ljusdunkelt helt, en tänjbar bild i post-postmodernismens sista stunder.

Undersökning och experiment och lite av kittlingen när ett cirkustälts kupol tar form över manegen. Performance och nycirkusromantik, utforskande och med vissa krav på medskapande från sin publik. Jag kan sakna det komiskt måttlösa från tidigare verk. Men, faktiskt, här är något jag hittills ännu inte sett på dansscenerna. Att söka nya innehåll och nya uttryck driver konsterna vidare. Man följer gärna van Dinther på ännu en seglats.

19.09.2013

Örjan Abrahamsson, Dagens Nyheter

Brutal, brilliant and vertiginous by Cullberg Ballet

The dancers stand lined up in the front of the stage, hidden from one another by the folds in the curtain behind them. Within moments, they seem to be weaved into the enormous and supply billowing grey fabric that becomes somewhat of the choreography's tenth dancer in ”Plateau Effect” at Dansens Hus. The choreography is Jefta van Dinther's first creation for a big ensemble – the Cullberg Ballet.

Slowly the dancers get themselves and the fabric dancing, each individual utterly clear, yet collectively with more and more intensity. Then, the dancers are swallowed by the weave, one by one, until only the fabric remains, billowing in a full storm along the stage in brilliant ephemeral lighting design and to massive electronica, heavy techno-beats, created by van Dinther's favorite collaborators, Minna Tiikkainen and David Kiers.

The long prologue is truly fabulous. Vertiginous, mysteriously beautiful, providing examples of Jefta van Dinther's choreographic trademark: the ability to, from a nearly simple concreteness, create an as intelligent as sensual associative flow of movement.

How does one continue after such a brilliant opening?

Van Dinther brutally interrupts the beauty and illusion. The curtain is lowered, the dancers untie the fabric that ends up here and there on stage, like heaps of brain substance. The stage construction is revealed. Speaking of deconstruction.

The Dutch choreographer Jefta van Dinther has, in just a few years, become one of the most interesting innovators of Europe. Actually raised in Sweden, and at the moment also Senior Lecturer at the University of Dance and Circus in Stockholm.

Cullberg Ballet makes of Plateau Effect a flowing and genuine ensemble work, where the dancers together try to gain control over the bullheaded fabric – which, with the help of ropes, takes on continuously new shapes, as a ship on a storming sea.

Jefta van Dinther does not seem to hesitate to quote himself. In “Plateau Effect” we can find back elements from at least three earlier, truly wonderful, very distinct, unmistakably physical and exploratory pieces.

As in “The Way Things Go” (2011) the nine dancers seem to constitute one singular organism, like a bacteria necessary for living, and intermittently an evil virus. As in “This is concrete”, the movements are almost weightless, in slow motion. And as in “The blanket dance” the choreography is dictated by a naïve amazement about the things that surround us. In the phenomenology of van Dinther the human seems to be a thing among other things. It has to be explored and conquered before the body becomes a human being.

”Plateau Effect” is focused and refined, which is its weakness but also its fascinating strength. The choreography is tight, almost one-dimensional but in being so astoundingly full of variation. The totality is consciously monotonous, sometimes tiring. The finale is simply genius.

When one dancer finally manages to break loose from the collective, and releases herself from the metamorphosis of the thing, you know that the end is near. Still, the finale is as surprising as adorably brilliant.

If Cullberg Ballet should have a future, the company has to embrace a genius like Jefta van Dinther.

Brutalt, briljant och svindlande av Cullbergbaletten

Dansarna står uppradade i scenens framkant, men döljs för varandra av vecken i ridån bakom dem. Snarast tycks de vara invävda i det enorma, smidigt böljande grå tygstycke som blir något av koreografins tionde dansare i ”Plateau Effect” på Dansens hus. Koreografin är Jefta van Dinthers första verk för en stor ensemble – Cullbergbaletten.

Gradvis får dansarna sig själva och tyget att dansa, individuellt pregnant likväl kollektivt alltmer intensivt. Så slukas dansare efter dansare upp av väven, tills bara tyget återstår som böljar i full storm längs scenen i en sinnrikt flyktig ljussättning och till massiv electronica, tunga technobeats, skapade av van Dinthers favoritsamarbetspartners, Minna Tiikkainen och David Kiers.

Den långa upptakten är rent fabulös. Svindlande, gåtfullt vacker. Ger prov på Jefta van Dinthers koreografiska signum: förmågan att utifrån en nästan simpel konkretion skapa ett lika intelligent som sensuellt associativt rörelseflöde.

Hur fortsätter man efter en sådan briljant upptakt?

Van Dinther bryter brutalt skönheten och illusionen. Ridån sänks, dansarna knyter loss väven, som hamnar lite var stans på scenen, som högar av hjärnsubstans. Scenbygget avslöjas. Tala om dekonstruktion.

Holländske koreografen van Dinther har på bara en handfull år seglat upp som en av Europas intressantaste innovatörer. Han faktiskt uppvuxen i Sverige, för närvarande också lektor på Dans- och Circushögskolan.

Cullbergbaletten gör ”Plateau Effect” till en flödande och genuint ensembleverk där dansarna tillsammans försöker ta kontroll över den ostyriga väven som med hjälp av linor tar ständigt nya former, som ett skepp på ett stormande hav.

Jefta van Dinther tycks inte tveka att citera sig själv. I ”Plateau Effect” finns element från åtminstone tre tidigare, alldeles underbara, mycket distinkta, påtagligt fysiska och undersökande verk.

Liksom i ”The way things go” (2011) tycks de nio dansarna utgöra enda organism, som en livsnödvändig bakterie, tidvis ett elakt jantevirus. Liksom ”This is concrete” är rörelserna nästan viktlösa i slow motion. Liksom i ”The blanket dance” (2011) behärskas koreografin av en naiv förundran över tingen. I van Dinthers fenomologi tycks människan vara ett ting bland andra. Det måste upptäckas och erövras innan kroppen blir människa.

”Plateau Effect” är fokuserad och renodlad, vilket är dess svaghet men också fascinerande styrka. Koreografin är stram, närmast entonig men i det entoniga förbluffande variationsrik. Helheten är medvetet monoman, bitvis tröttande monoton. Finalen är simpelt genial.

När en dansare till slut lyckas bryta sig loss ur kollektivet och frigöra sig från tingets metamorfoser, anar och vet man att slutet är nära. Likväl blir finalen lika överraskande som bedårande briljant.

Om Cullbergbaletten ska ha en framtid, måste kompaniet fånga upp ett snille som Jefta van Dinther.

28.01.2014

Der Westen

Tanz als Existenzkampf im tosenden Sturm

Neun Tänzer stehen vor einem wehenden Vorhang. Sie wiegen sich und bewegen sich langsam in der grauen Stoffmasse, bis sie auf den Boden flattert und die Akrobaten verdeckt. Nur langsam kriechen, robben und rudern sie hervor und bearbeiten das Riesentuch – drehen, winden und befestigen es an Haken und Gewichten. Es mutiert zu einem Segel eines Bühnenschiffs, auf dem die Solisten des Cullberg-Balletts die Zuschauer im Pact Zollverein mit auf hohe, stürmische See nehmen.

“Plateau Effect“ nennt Jefta van Dinther seine spektakuläre, kraftvoll körperliche Performance, die jetzt auf Pact Zollverein die Tanzsaison eröffnete. Van Dinther, ein schwedischer Niederländer, der zwischen Stockholm, Berlin und Amsterdam pendelt, wählte Essen als Ort für die deutsche Erstaufführung seines bereits preisgekrönten Opus. An zwei Abenden wurde es in voll besetztem Haus bejubelt, auch von vielen jungen Tanzfans.

Van Dinther, der seine Choreographien regelmäßig auf Zollverein präsentiert, bietet mit „Plateau Effect“ große Emotionen, Irritationen, aber auch großes Theater - unterstützt von einer suggestiven Klangkulisse (David Kiers) und raffinierten Lichteffekten (Minna Tikkainen). Erst wabern Akkorde, dann dröhnen sie, pfeifen, peitschen, wühlen Hörer und Tänzer auf. Zunächst schleichen sie auf Armen und Beinen über, unter und neben dem Segel. Dabei winden sei ihre Gliedmaßen wie schwimmende Amphibien. Schwerelose Bewegungen, die der Wahl-Schwede vermutlich der Unter-Wasser-Welt abguckte.

Plötzlich steigern sich Tempo und bohrende Rhythmen: Die Tänzer rennen wie Matrosen zwischen Seilen, Kordeln und Masten hin und her, befestigen das Tuch, setzen Segel, die wieder in sich zusammensinken. Hektik, Panik wie bei einer Sturmflut beherrschen die Szene, dann wieder Ruhe: Die eben noch so athletischen Tänzer mutieren wieder zu Wassertieren, die schlängelnd ihre Bahnen ziehen. Dennoch rollen sie das Segel zusammen, befestigen es am Mast. Und überraschen am Ende - wieder als reale Menschen- mit einem grandios getanzten Finale: Ekstase und Rausch wird von einem dröhnenden Techno-Knaller beendet.

26.02.2014

Elisabeth Nehring, deutschlandfunk.de

Klubnacht-Taumel

Die Aufführung des Cullberg Balletts hinterlässt verwirrte Zuschauer zwischen Disco-Feeling und Tanz-Euphorie. Trotz mancher dramaturgischer Schwächen bleiben Momente optischer, akustischer und energetischer Überwältigung im Kopf.

Eine eigenartige, undefinierbare Spannung liegt über der Eingangsszenerie. Sieben Tänzer schmiegen sich in einen riesigen Vorhang aus leichtem Stoff. Sie starren uns an oder ins Leere. Ein Song in einer unverständlichen Sprache wird gesungen, nur teilweise sind die Sätze verständlich: 'You are my favourite asshole', zum Beispiel. Die Spannung steigt, die Körperhaltungen werden unnatürlicher: die Tänzer schwingen mit fast geradem Körper bis zum Boden und werden wie von unsichtbaren Kräften wieder zurückgesogen. Irgendetwas stimmt hier nicht. Der Vorhang führt ein Eigenleben.

Auch im weiteren Verlauf des Stückes dreht sich alles um dieses riesige Objekt. Der Stoff wird nun – abgenommen von der Decke – immer wieder im Raum neu angeordnet. Hin und her gezogen, geschnürt, befestigt, wieder gelockert, verdreht oder über die Weite des Bühnenraums auseinandergezogen. Wären sie nicht so sportlich, kraftvoll, kompakt und höchst beweglich, könnten die Tänzer auch unter großem Druck stehende Bühnenarbeiter sein, so engagiert gehen sie mit der immerwährenden Umstrukturierung des Materials zur Sache. Dazu dröhnt ohropax-durchdringender Bass in verschiedenen Tonlagen, kontrastiert von leise klingenden Glocken. Lichtblitze glimmen, flammen und zucken – so fein, als hätte man eine Störung im Auge.

Der 'Plateau Effekt' bezeichnet einen Punkt der Stagnation nach lang ansteigender Entwicklung. Auf der Hochebene angekommen, geht es auf einmal nur noch geradeaus. So verfährt Choreograph Jefta van Dinther in seiner gleichnamigen Tanzproduktion mit der Spannung: er lässt sie dank zunehmender Bewegungs-, Licht- und Soundintensität steigen und steigen und irgendwann wird sie auf einem hohen Niveau konstant gehalten. Da können die Tänzer noch so kraftvoll Aktion erzeugen, weiter nach oben geht der Spannungsbogen nicht mehr. Doch nicht immer ist dieses Verfahren der Dramaturgie auch zuträglich, denn es generiert auch Wiederholungen und mitunter Leerlauf.

Bühnenkünste wollen nicht verschmelzen

Ohnehin ist nicht so recht ersichtlich, wohin Jefta van Dinther mit 'Plateau Effect' will: geht es um gruppendynamische Prozesse? Um unterschiedliche Spannungseffekte oder formale Experimente mit verschiedenen Bühnenmitteln? Oder will er doch den Stoff als autonomes Material in den Vordergrund stellen? Irgendwie sollen alle Ansätze untergebracht werden – eine gewisse Unentschiedenheit bleibt als Eindruck.

Und auch der angekündigte 'synästhetische Effekt' beschränkt sich auf ganz wenige Momente. Dabei ist Jefta van Dinther die Synästhesie, dieses anspruchsvollste aller Bühnenkunststücke, schon einmal gelungen: In seinem Solo 'Grind', das eigentlich ein Trio war, weil er es zusammen mit der Lichtdesignerin Minna Tiikkainen und dem Musiker David Giers erarbeitet hat. In 'Grind' versetzte eine treibende Musik den Körper des Tänzerchoreographen in wellenförmigen Bewegung, die sich wiederum in den Wallungen des Lichts fortsetzte. Das Licht selbst vermochte den Raum und den Köper zu bewegen, was sich wiederum in der Musik akustisch spiegelte und so fort. Körperliche Bewegung, Licht und Musik beeinflussten sich nicht nur gegenseitig, sondern verbanden sich tatsächlich zu einem Eindruck.

Hier, in der Produktion ’Plateau Effect’, in der Dinther wieder mit Tiikkainen und Giers als gleichberechtigten künstlerischen Partnern arbeitet, bleiben die Sphären getrennt voneinander: Zwar zieht die überlaute, basslastige Musik alleine schon in einen klubnacht-ähnlichen Taumel, zeigt Minna Tiikkainen als Königin des Lichts wieder ihre ganze Feinheit und die famosen Cullberg-Ballett-Tänzer agieren mit unerbittlicher Hingabe – doch verschmelzen wollen die Bühnenkünste hier nicht. Dennoch bleiben Momente von optischer, akustischer und energetischer Überwältigung im Kopf; 'Plateau Effect' schürt – trotz dramaturgischer Schwächen – Neugierde auf weitere Arbeiten von Jefta van Dinther und seinen großartigen Kollegen

14.11.2014

Sarah Crompton, The Telegraph

Strangely beautiful and transfixing

'Plateau Effect', by Swedish company Cullberg Ballet, brings Sadler's Wells' 'Northern Lights' season to a riveting close, says Sarah Crompton.

If you have ever attempted to erect a large tent made of sail cloth in the middle of a rave then you will have some idea of what Plateau Effect looks, feels and sounds like. This extraordinary hour-long piece by Jefta Van Dinther (a name that in itself deserves greatness) is quite unlike anything else I have ever seen.

It is thrilling, repetitive and deeply odd, but somehow you can’t quite tear your eyes away from it. It starts, utterly wonderfully, with seven of its nine dancers, standing in front of a great, gray billow of fabric, half wrapped in its folds, miming to a haunting soundscape (sound design by David Kiers) which seems to evoke the harsh, icy waters of the company’s native Sweden.

They are still for a very long time, with lights strafing their faces, plunging them into sudden darkness. Gradually, though, they begin to move, twisting and writhing into the increasingly wave-like fabric, as the music increases in intensity and the lights in contrast. And then, one by one, they vanish, as if by magic, leaving only sound and light.

The next scene sees the dancers – who don’t behave like dancers, but act like normal people who happen to be able to move – dismantling the sail and then fussing around with harnesses. With slo-mo, sinuous movements, they start to haul it aloft, in ever more complex patterns.

The design is by the collective Simka, and it is an intrinsic part of the action. The fabric starts to look like a nomadic tent, but also still like a recalcitrant sail, and the increasing turmoil of the action, the pounding, pulsing score, the sliding, bending and rocking of the dancers, the ropes thrown across the stage and pinned on the back wall, suggest both danger and fear.

The movement is built around the tension and torsion of the pulling on the ropes; this feels like a community engaged in an effort to survive. It is strangely beautiful and transfixing, as the action runs through many changes, the furling and unfurling of the cloth suddenly lit with flashes of red, blue and yellow light, an edge of panic entering the voices of the dancers. A plateau effect is a force of nature which lessens the effect of measures to control it over time – and that is what you witness. The dancers are increasingly dwarfed by the fabric, turned into its slaves.

But, in the end, they triumph, subduing the alien by a great effort of collective will. They collapse as if exhausted, rolling the cloth across the stage – and then they rouse themselves into a final, Bacchanalian frenzy of twitching, rhythmic dance that feels simultaneously celebratory and desperate, an acknowledgement of endurance and the power of the human spirit, perhaps. Or perhaps simply a great bit of trance dancing.

I loved Plateau Effect’s originality and oddity. It is really something, even if you are not quite sure what. Its effects linger in the mind, making you want to see what Jefta Van Dinther does next.

17.11.2013

Ditta Rudle, Tanz

Cullberg Ballet – Plateau Effect

Mit neun TänzerInnen des renommierten Cullberg Ballets aus Stockholm hat der Choreograf Jefta van Dinther eine magische Welt geschaffen, in der Tanz, Musik, Licht und Material gleichberechtigte nebeneinander existieren und das Publikum verzaubern. „Plateau Effect“ ist eine faszinierende Choreografie, die auch die Materie zum Tanzen bringt.

Ein Schiff namens Leben. Frauen und Männer tauchen aus der Stille auf, kämpfen mit dem Bühnenvorhang, singen synchron zum Playback eines melancholischen Songs („Friday Night“ von Chinawoman mit neuem Text des Choreografen), verschwinden wieder lautlos. Der Vorhang geht nicht hoch sondern wird von den TänzerInnen in das Geschehen auf der Bühne integriert. In gemeinsamer Schwerarbeit versuchen die gegen einen tosenden Sturm kämpfenden Körper auch die riesige Stoffbahn zu bewŠltigen, sie zu integrieren, etwas daraus zu konstruieren. Ich sehe ein Schiff , das hörbar knarzt und in den Wellen krängt, die Segel müssen gerafft werden, das gelingt nur, wenn alle zusammenarbeiten. Nicht nur die gegen alle Widrigkeiten kämpfenden

Menschen müssen sich koordinieren, auch die Schnüre und Haken müssen synchronisiert werden, um das Schiff namens Leben über Wasser zu halten. Musik (Sound Design: David Kiers), Licht (effektvoll eingesetzt von Minna Tiikkainen), Bühnenraum (SIMKA) und Choreografie verschmelzen zu einem Panorama mit stets wechselnden Bildern, die den Eindruck erwecken, man stehe selbst auf der Bühne, arbeite, renne, kämpfe, versuche immer wieder von Neuem das Ziel zu erreichen. Irgendwann ist der „Plateau Effekt“ erreicht. Nichts mehr geht, weder vor noch zurück, die Welt steht still. Ein Schrei und es wird finster. Schon aus? Wie schade!

Jefta van Dinther, 1980 in Utrecht geboren und in Amsterdam ausgebildet, arbeitet als freier Choreograf zwischen Stockholm und Berlin. Bereits mit mehreren Preisen ausgezeichnet, zählt er zu den interessantesten Choreografen einer neuen Generation. Er beschäftigt sich vor allem mit der Beziehung zwischen Körper und Material und der Erforschung der Möglichkeiten des Körpers. In „Plateau Effect“, als Auftragswerk des Cullberg-Ballet für eine grosse Bühne konzipiert, möchte er durch die Schichtung, Verschmelzung und Egalisierung der Elemente einer Performance das Publikum aus dem Alltag in einen neuen, alle Sinne ansprechenden Raum heben, in einen Ausnahmezustand, versetzen, in dem die Fakten (nicht zuletzt die verblüffende Körperarbeit der Tänzer und Tänzerinnen), zur Fiktion werden. Der Choreograf bleibt bei den Fakten, Bewegung, Sound, Licht, Materie – die Geschichte dürfen wir uns selbst erzählen. Meine handelt von der gemeinsamen Arbeit und dem Kampf auf dem Schiff „Leben“.

10.10.2013

Sanna Wikström, gd.se

Materialverkan

Titeln Plateau Effect refererar till ett tillstånd av stabil utveckling och produktivitet som efter ett tag når en utplaning, läser jag.

Här är inget viktigare än det andra, tänker jag. Varken ljuset eller musiken, scenbilden eller ens koreografin. Allt samverkar, spelar emot, trycker bort. Organiserar och upplöser. Men ändå, i centrum, materialet: Det jättelika tygsjok som än innesluter, än stöter bort dansarna. Och innan utplåningen ett nästan smärtsamt samspel som rycks ur materialet – stort som ett dubbelt skeppssegel – när nio dansare kan få hela havet att storma.

Jefta van Dinthers nya föreställning samlar ihop sig, lägger på en ny fond, låter nästa material träda fram. Och efter en inledning där sången går som en invigningsritens esoteriska ramsa och en balansakt genom dansarkroppar, visar kollektivet sin massverkan. Sin styrka, att bygga runt i ett hisnande bygge, ett jättelikt spel (likt det där man fixade av ett hopknutet snöre eller garn mellan händerna och "tog" av varann som barn) som fästs och surras, bänds och töjs, rivs och slits över scenens fulla längd – tills denna hinna utan verklig riktning växer ihop med dansarna till en mänsklig skulptur.

Här jobbar tyngd och lätthet, vilja och uppgivenhet. Jefta van Dinther spränger varje försök till att följa, till att förflytta sig, lever sin dröm om materialet, fäster det vid dansarnas gränser och utvägar. Det är stundtals hisnande vackert.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag har sett, bara att det berikar och berusar. Och tack för musiken – David Kiers ljudlandskap, som hotar spränga hela, gamla teatern – som accelererar och växer till ett beat som jag vill stoppa i fickan och ta med mig hem.

16.10.2013

Malin Palmqvist, ltz.se

Cullbergbaletten som rå naturkraft

Den här onsdagskvällen i oktober är Jefta van Dinthers och Cullbergbalettens "The Plateau Effect" precis vad jag behöver. Brutal, jobbig, suggestiv, rå hämtar den upp mig, drar in mig i sig för att lämna av mig en timma senare. På samma plats men ändå inte, jag är delvis ny. Så fungerar scenkonst för mig när den är som bäst.

Ett mjukgrått böljande tyg över hela scenöppningen, tätt intill tygets yta nio dansare och en röst. Munnar öppnas, talar, alla med samma högtalade röst. En skicklig ensemblekropp, ett kollektiv, en enhet. En flock, en organism, ett samhälle. En efter en sugs de in i det våldsamt böljande tyget. Den mjukgrå känslan som av tjock dimma jag först har för tyget är förrädisk, här finns något farligt, lockande och brutalt. Nästa scen: I ett efter, scenen är rå med en flammande grå fond. Med lätt stiliserade vardagsrörelser plockar dansarna undan, lägger tyget på hög, men det ligger inte stilla. I ett intrikat samspel av linor och kroppar växer det; blir tältduk, jättespindel och stormiga segel, blir levande igen. Dansarna förenas av det vildsinta tyget, är en del av det. De binder och tyglar det – men besattheten tilltar, blir sexuell och djurisk.

Titeln, "The Plateau Effect", står modell för det dramaturgiska upplägget. En uppåtgående kurva som planar ut för att fortsätta på samma nivå. Varje del av koreografin fortsätter långt efter det att poängen gått fram. Det är på ett sätt jobbigt men samtidigt så befriande att vila i det kaosartade. Jag tänker att det är så verkligheten ser ut: ett kaos försvinner inte för att poängen är klar. Platåeffekten beskrivs som en naturkraft – vilket är en sinnebild för verket som med sin intensivt suggestiva musik signerad David Kiers och med Minna Tiikkainens råa ljusdesign är nästan fysiskt påtagligt.

23.09.2013

Lena Andrén, nummer.se

Holländare med vind i seglen

Jefta van Dinther fokuserar på människans möjligheter och begränsningar i det nya verket Plateau Effect. Lena Andrén insuper dansant slow food med Cullbergbaletten.

Cullbergbalettens höstprogram utgörs av Plateau Effect av den svenskholländske koreografen Jefta van Dinther. Världspremiären ägde rum på festivalen Julidans i Amsterdam och verket kommer att turnera i Sverige och Europa under hösten.

Det är andra gången mångsysslaren Jefta van Dinther skapar koreografi för Cullbergbaletten. Det första verket, The Way Things Go (2011), var ett publiknära underfundigt verk i det mindre formatet. Trots Dansens Hus stora scen och auditorium lyckas van Dinther i Plateau Effect behålla den intima atmosfären från förra verket. Och nu liksom då ligger hans fokus på människan, hennes möjligheter och begränsningar.

Huvudaktören i Plateau Effect är en gigantisk segelduk som i inledningen täcker hela scenöppningen. Framför seglet befinner sig dansarna. Medan deras kroppar tycks ingå en organisk förening med tyget som rör sig kring och med dem sjunger de. Ljudet av sången, snarare än innebörden av orden blir en del av ljudscenografin som tillsammans med ljuset gör inledningen av verket fullständigt magisk.

David Kiers elektroniska musikväv skapar en övergång från den kraftfulla inledningen till fortsättningen. Som blir en uppstanning. I enlighet med verkets titel, Plateau Effect, den fruktade ”platån” när det är omöjligt att komma framåt hur man än kämpar på. Och kämpar gör dansarna. Frenetiskt sliter de med det stora seglet tills de lyckas åstadkomma suggestiva formationer. Bara för att återigen köra fast. Den tilltagande desperationen förstärks till mani av Minna Tiikkainens ljusdesign som genom allt längre blackouts och färgförändringar till slut får verkligheten att bryta samman.

Det är något befriande med van Dinthers verk. Man skulle kunna säga att han är dansens motsvarighet till slow food på så sätt att han låter allt få ta sin tid. Detta gör att jag samtidigt som jag dras in i den emotionella berg och dalbana som utspelar sig på scenen känner mig avslappnad. Ett annat resultat av tillgången till tid är att var och en av dansarna blir tydlig, trots den sparsmakade koreografin och seglets dominanta närvaro.

11.07.2013

Lisa Reinheimer, Dansmagazine

Folds full of light and sound - Van Dinther's Plateau Effect for Cullberg Ballet

Jefta van Dinther (SE/NL) creates an overwhelming world for the international Cullberg Ballet (Stockholm) where dance, materials, sound and light each play an equal role. The force and the effort of the dancers, in interplay with the materials, generates beautiful images on the stage. The plateau effect is felt, and certainly not uninteresting.

The nine dancers stand in a row, at first gently swaying in the huge curtain behind them. They lip-sync to an incomprehensible song while waving and folding the textile, until they disappear into it. Already here, an immense force becomes visible - the force with which the dancers try to manipulate the materials, as well as  vice versa, where it manipulates them. In the in between, they try to stay standing. The effect of the plateau effect itself is a not-knowing of where it will go.

The pounding beats of David Kiers seem to create an infinite, yet ever-changing world. The lighting design of Minna Tiikkainen pulsates, later halting in movement. The intimate and investigative turns into the grand and inexorable.

The textile is lowered, the dancers untie it and drag it across the stage. We see a wooden wall and a bright and stark floor. Cables and ropes that are being put in place. This change is important for the effect, for the communication between the dancers, for their breathing time.

The stage looks architectural, functional. It sucks you into the scene. The dancers collaborate to attach to textile, dragging weights, pulling cables. As a huge sailing ship is being rigged, the textile ripples and sweeps over their heads. They jump over ropes while tying knots, securing straps, continuing on and on. The music is piercing, the light intense, until the situation is no longer sustainable and the textile is lowered again.

Immediately, the textile is being transported, rolled and tied again. The dancers move as if they themselves are a part of it. Slowly, they roll the enormous artifact across the stage, and again that same interplay between them: who is rolling who, textile or dancers? Until they detach themselves from it and incorporate all those experiences of just a moment ago before addressing the audience again. Pulsating beats, lights and an illuminated floor.

Van Dinther and the Cullberg Ballet show that both the "experiment" as well as the installation go well together on the big stage. The Cullberg Ballet is known for their various performances, small and large productions that are not afraid of the experimental or the site-specific. Earlier, van Dinther made The Way Things Go (2009) for the Cullberg Ballet. That the NDT now carefully ventures outside their own doors, almost pales in comparison to this experiment.

Plooien vol licht en geluid, Van Dinthers Plateau Effect voor Cullberg

Jefta van Dinther (SE/NL) creëerde voor het internationale Cullberg Ballet (Stockholm) een overweldigende wereld waar dans, materialen, geluid en licht ieder een gelijke rol spelen. De kracht en de inspanning van de dansers, die zich meten met de materialen, creëren wonderschone beelden op het toneel. Het plateaueffect is voelbaar, en zeker niet oninteressant

De negen dansers staan op een rij, eerst zacht wiegend in het enorme doek achter hen. Zij playbacken een onverstaanbaar lied en golven en plooien het doek, tot ze erin verdwijnen. Hier is al die onmetelijke kracht te zien, waarmee de dansers proberen de materialen te manipuleren en de materialen hen, waartussen zij zich staande proberen te houden. Het plateaueffect heeft zelf als effect dat je niet goed weet waar het heen zal gaan.

De dreunende beats van David Kiers lijken een wereld te scheppen die oneindig is, maar wel veranderlijk. Het lichtontwerp van Minna Tiikainen pulseert, dan weer stuwt zij de bewegingen. Intiem onderzoekend tot groots en onontkoombaar.

Het doek wordt neergelaten, de dansers knopen het los en slepen het over het podium. We zien een houten wand en een lichte, strak afgetapete vloer. Eromheen kabels en touwen die op hun plaats worden gelegd. Deze doorgaande wisseling is van belang voor het effect, de communicatie van de dansers, voor hun rustmoment.

Het toneelbeeld oogt architectonisch, functioneel. Het zuigt je de scène in. De dansers werken samen om het doek op te knopen, schuiven met gewichten, trekken aan kabels. Als een enorm zeilschip dat opgetuigd wordt, golft en zwiept het doek boven hun hoofden. Zij springen over touwen, knopen leggend, kabels sjorrend, steeds maar door. De muziek is indringend, het licht heftig, tot de situatie echt niet meer houdbaar is en het doek weer neergelaten wordt.

Direct weer wordt het doek getransporteerd, opgerold en geknoopt. De dansers bewegen alsof zij zelf een deel van het doek zijn. Langzaam rollen zij het enorme attribuut over het podium en weer die wisseling tussen wie het voortouw neemt in het rollen, het doek of de dansers. Tot zij zich losmaken van het doek en alle ervaringen van net in zich op hebben genomen, verplaatsen zij zich weer naar het publiek. Pulserende beats, licht en een oplichtende vloer.

Van Dinther en het Cullberg Ballet laten zien dat ‘experiment’ en installatie ook prima samengaan op het grote podium. Het Cullberg ballet staat bekend om haar verschillende voorstellingen, kleine en grote producties die het experiment en locaties niet schuwen. Eerder maakte van Dinther The Way Things Go (2009) voor het Cullberg Ballet. Dat het NDT nu voorzichtig een stap buiten haar eigen deuren waagt, verbleekt bijna naast dit binnenexperiment.

Videos