Press images

Videos
Texts

Presskit download

Audio description download

Press images

Photography  ©Jubal Battisti and & ©Elin Berge

Texts

2023.12.14
Pieter T’Jonck, Pzazz

[In REMACHINE] Jefta van Dinther deploys his sophisticated aesthetic to create a pressing, attention-grabbing image. He shows the powerlessness as well as the grandeur of people confronted with the inexorable course of the world.

[REMACHINE] aims to touch us, to make us feel what it is to be human in an unmerciful world, to stand up and go on in spite of everything. That sounds simple, but it requires a lot of attention and sustained intensity in the performance. That is rare.

2023.12.14
Pieter T’Jonck, Pzazz

Een pakkend aandachtbeeld

December Dance 2023 zit vol voorstellingen die de mens tonen in een uitzonderlijke staat. Extase in ‘While we are here’, trance in ‘Half Life’ of nog: diepe droefenis in ‘Remachine’ van Jefta Van Dinther. Van Dinther zet zijn geraffineerde esthetiek in voor een prangend aandachtbeeld. Hij laat de machteloosheid én de grootsheid zien van mensen die geconfronteerd worden met de onverbiddelijke gang van de wereld.

Een immens rond plateau bezet een groot deel van het nochtans aanzienlijke podium van het Concertgebouw. Het moet ronddraaien, want de vijf mensen die hun benen over de rand ervan laten hangen passeren langzaam, na elkaar, de revue. Ze zitten op nogal willekeurige plekken, soms dicht bij elkaar, soms ver uiteen. Wat vooral treft is hun gezang. Diepe stemmen, met een vleug droefenis erin, al komt dat zeker ook door de woorden in de songs van Anna Von Hauswolff:

I'm restless, I'm older / I'm heavy like a stone / Forgiven, forsaken / I'm staring at my bones / Die for the Son, for the Son, for the Son / I said die for the Son, for the God / 'Cause he wants to have my gloria / He wants to have my gloria / He wants to have my gloria

Dat eerste beeld omvat reeds alles wat de voorstelling zal willen tonen: een dominante machine die mensen aan de rand ervan meevoert, of ze het nu willen of niet. Eerder niet, denk je. Een machine die verdacht veel op het leven zelf lijkt: een onverbiddelijke gang naar het einde, met enkele schijnbewegingen hier en daar. Moed putten ze uit hun zang: zo zijn ze niet alleen.

Meer verklaart Jefta Van Dinther niet. Hij neemt wel de tijd, hij rekt de tijd zelfs uit als hij zijn figuren op vele manieren, langs diverse trajecten tegen de onwrikbare gang van de machine laat optornen. Soms slepen ze zich op het plateau voort tegen de rotatie in, soms stappen ze ervan af en duwen ze met al hun kracht mee aan het rad. Soms staan ze recht overeind, als een hechte groep, soms lossen ze elkaar helemaal en zakken ze uitgeput in elkaar.

‘Remachine’ is, op een onnadrukkelijke manier, een esthetisch zeer doorwrocht werk. De langzame, maar onverbiddelijke gang van het stuk bevat net voldoende kleine variaties en verrassingen om je bezig te houden, maar niet zoveel dat er een verhaal begint te ontstaan, zelfs niet als de dansers even verdwijnen in de rand van het ronddraaiende rad. De belichting van Jonathan Winbo is uiterst subtiel: laaghangende rijen spots rondom het plateau die vooral van achter en van links opzij een zacht licht op het podium werpen, met dan één spot die hinderlijk de zaal in schijnt en zo het publiek net niet verblindt. Desolater wordt het niet snel.

Bovenop de zang is er ook de slepende, rijke muziek van David Kiers en Anna Von Hauswolff. En dan zijn er de kostuums van Cristina Nyffeler: ze creëerde met rijke stoffen, in aardachtige kleuren (op het opvallende blauw van de trui van Gyung Moo Kim na) tijdloze kostuums die wijd om de dansers heen vallen en hen zo toch iets haveloos geven.

Daardoor blijf je kijken, word je zelfs onverschillig voor het verloop van de tijd. ‘Remachine’ heeft daardoor het karakter van een aandachtbeeld of een contemplatief beeld: je aanschouwt het lijden en je gaat je ermee vereenzelvigen. Je gaat meevoelen. Dit is geen stuk dat het intellect aanspreekt, noch een stuk dat ons een boodschap wil inwrijven. Het wil ons raken, ons doordringen van het gevoel wat het is om mens te zijn in een onbarmhartige wereld, om ondanks alles toch overeind te blijven en door te gaan. Dat klinkt simpel, maar het vraagt veel aandacht en een volgehouden intensiteit in de vertolking. Dat is zeldzaam.

2023.03.09
Yvonne Rittvall, Folkbladet

Skräckfyllt och gripande om den värld vi lever i

Att vi befinner oss i limbo, ett obestämt tillstånd, det vet vi. Och Jefta van Dinther påminner oss, tankeväckande och skrämmande om detta, skriver Yvonne Rittvall efter att ha sett urpremiären av Remachine. Urpremiären på Norrlandsoperan av Remachine inleds med några minuter i mörker, på scen och i salong, vilket anger tonen i det vi snart ska få uppleva. När strålkastarna tänds på scenen, dock fortfarande i dunkel, snurrar ett gigantiskt hjul, som enda scenografi, runt, runt. På hjulets kanter sitter dansarna som tar oss med på en obehaglig resa in i en hypermekaniserad värld. Vi får möta ett maskineri eller monster, som de/vi själva skapat.

Dansarna, som inledningsvis ger uttryck för oändlig trötthet, tvingas till arbete via hjulet som snurrar allt fortare. Med repetitiva rörelser för de en kamp för överlevnad i en teknologiserad värld. Gestaltar det mänskliga i ett omänskligt tillstånd som de inte kan fly ifrån. Skickligt, med begränsat rörelsespråk, kryper de, släpar varandra, klättrar och försöker hålla sig upprätta. Att de, stundtals, med kärlek, empati, leenden och klappar, försöker ta hand om varandra visar på ljusglimtar av hopp i denna obehagliga värld.

Den centrala frågan i Remachine är tydlig: Var är vi på väg? Faktum är att den framväxande teknologiseringen i världen påverkar människans liv på gott och ont. Den teknik som utformats för att effektivisera, stödja och hjälpa inkränktar även på friheten och styr våra liv vilket Remachine ger uttryck för. Vi är många som exempelvis är beroende av våra smartphones. Kanske har vi för länge sedan blivit kuggar i ett maskineri som vi inte rår på?

Som en av våra mest uppmärksammade koreografer utforskar Jefta van Dinther ofta samhälle, individ, kollektiv och relationen till omvärlden via kombinationen dans, rörelse, röst och sång. I Remachine använder dansarna, effektivt, kraften i rösten för att skapa samhörighet och för överleva. Den uttrycksfulla musiken är signerad Anna von Hausswolff och David Kiers.

Koreografen Jefta van Dinther var senast aktuell på Norrlandsoperan 2022 med Cullberg och urpremiären av On Earth I ́m Done. Remachine är en samproduktion mellan Norrlandsoperan och några av Europas största dansscener. Fastbundna i det maskineri människan skapat ställer dansarna slutligen frågan: Will we fall? Ingen vet. Men att vi befinner oss i limbo, ett obestämt tillstånd, det vet vi. Och Jefta van Dinther påminner oss, tankeväckande och skrämmande om detta.

2023.02.09
Sara Meidell, Västerbottens-Kuriren

Människan fjättrad i sin egen skapelse 

Det är nedsläckt och sent på jorden när Jefta van Dinthers Remachine roterar i gång på Norrlandsoperans stora scen. Sent, eller tidigt, för som det ska visa sig genom verket är tiden här en böjlig och gäckande komponent.

Likaså utgör verkets förhandssnackis, den elva meter stora vridscenen, inte bara en koreografisk twist, den är också symboliskt laddad i flera nivåer. Som en kommentar till konsten som institution, en scen på en scen, men också med associationer till epoker av såväl framtidstro; industrialiseringens mekanisering, som till dagens reaktionära strömningar och vetenskapskris; se här, här är jorden platt.

Kanske är det en isplatta, där samtiden halkar runt utan att komma fram, på ett krympande och smältande underlag. Den som inte rör sig, med sin tid, med samtidens kontinentalplattor, kommer att dö. Och även den som rör sig, kommer att dö – som polarfararna som stiger fram i mitt minne – de nödställda upptäcksresarna, som gick flera kilometer mot sin räddning, bara för att inse att isen rört sig bakåt hastigare än de själva.

Så flödar associationerna genom verket – och gott om utrymme finns för reflektion, närmast meditation stundtals, för det är med suggestiva och långsamma rörelser och tempoväxlingar som verket byggs upp.Van Dinther vill enligt programinformationen gestalta mekaniseringens förslavande av mänskligheten och han gör det i form av en evolutionsberättelse i två delar. Dansarna inleder sittande på scenkanten, fötterna nedsänkta i världen utanför det framtidshjul på vilket de släpas runt i ett växande mässande körverk.

Som urtidsdjur kravlar de sedan upp på scenrundeln och antar förmänsklig form, från liggande upp till fyrbenta vaggar de, pulserar ömsom som en kropp, ömsom i utbrytningar från gruppen. Ett försök till skriftspråk tar ryckigt form under deras hukande kroppar, men ansatsen till civilisation avbryts och en efter en rinner de av scenytan.

I verkets andra del är människan upplyst, upprätt stående och i tydligare konfrontation med publiken – och inledningsvis med hjulets rotation, inför vilket de dock snart kapitulerar. Nu möter vi den moderna människan, stående och gående, i oupphörlig förhandling med kollektivet och med den obönhörliga tiden, rörelsen, som de genom att kliva upp på scenytan förbundit sig till att åtlyda. Här följer några starkare partier med vaggande och roterande överkroppar, rytmer som sammanför eller bryter upp gruppen – allt med hög bäring på så stora existentiella teman som tid och rörelse. Minst lika tvingande som någonsin en mekaniserad värld; de ofrånkomliga livsvillkoren om oupphörlig förändring.

Om dansarnas fysiska kapacitet inte utmanas desto mer, så är sånginsatserna, till stor del baserade på verk av Anna von Hausswolff, värda att nämna som en kropp i sig – ett utbrytningsförsök kanske, från scenens eviga rotation, och en vidareutveckling av koreografens tidigare experiment med röst. Det är slående tonsäkert, ändå stör dessvärre känslan av pålagd illustration.

Upplösningen är dystopisk: när dansarna har fullbordat sin evolutionära resa står de alla fjättrade i sin egen konstruktion, fästa med rep från hjulets centrum, vådligt balanserande på kanten av sin skapelse. Vad kan de blicka tillbaka på, som var livet? Ett oupphörligt försök att komma ikapp eller i alla fall vara i fas med en framåtrörelse, ett hasande i omöjliga skor, ganska monotont mest. Det är effektivt berättat, men ja, något monotont, som livet då.

Remachine är en stabil öppning på danshösten, men nog har trenden varit tämligen långvarig nu, av verk i halvmörker, med återhållet marknära och långsamma koreografier? Min längtan blir allt större efter höjd, tempo, ljus!

Credits

Visuals

Videos