REMACHINE

Work

Text

Visuals

REMACHINE

REMACHINE explores the interplay between humans and an inescapable hyper-mechanised environment.

At the mercy of their own technology, the dancers navigate the unstable ground under their feet.

The performance unravels as a chain of cause and effect. In a cascade of both worldly and otherworldly forces, a dance between constraint and liberty, labour and ritual, emerges as a contradictory state of contemporaneity. Via a powerful orchestration of both vocal and physical material, and in a new collaboration with composer Anna von Hausswolff, REMACHINE draws its viewer into a meditation on discipline, relentlessness, insatiability, and the power of the mind over the body.

“In life, we often feel as if we are both autonomous beings making choices and cogs in a system, governed by greater worldly forces. REMACHINE stages this inner friction, a space of limbo.”
- Jefta van Dinther

Credits

Choreography: Jefta van Dinther | Created and performed by: Brittanie Brown, Gyung Moo Kim, Leah Marojeviç, Roger Sala Reyner and Sarah Stanley | Lighting design: Jonatan Winbo | Costume: Cristina Nyffeler | Sound: David Kiers including specially composed music based on Ugly and Vengeful, Red Sun and The Truth, The Glow, The Fall by Anna von Hausswolff | Voice coaching and musical advise: Doreen Kutzke, Johanna Peine, Manon Parent and Mette Nadja Hansen | Dramaturgy: Gabriel Smeets and Maja Zimmermann | Assistant choreographer: Tomislav Feller | Audio Description: Emmilou Roessling in collaboration with Silja Korn and Sindri Runudde | Visuals: Jubal Battisti and Adam Munnings | Photo and film: Jubal Battisti and Elin Berge

REMACHINE by Jefta van Dinther is a production by HAU Hebbel am Ufer | Co-production: Norrlandsoperan Umeå, Dansens Hus Stockholm, Tanzquartier Vienna, Sadler’s Wells London, PACT Zollverein Essen, DDD – Festival Dias da Dança and Concertgebouw Bruges | Funded by Kulturstiftung des Bundes (German Federal Cultural Foundation)

Jefta van Dinther is funded by TANZPAKT Stadt-Land-Bund with the support of the German Federal Government Commissioner for Culture and the Media and the Senate Department for Culture and Europe Berlin and Swedish Arts Council

Recourses

Press images

Videos
Texts

Press images

Photography ©Jubal Battisti and & ©Elin Berge

Videos

Texts

2023.03.09
Yvonne Rittvall, Folkbladet

Skräckfyllt och gripande om den värld vi lever i

Att vi befinner oss i limbo, ett obestämt tillstånd, det vet vi. Och Jefta van Dinther påminner oss, tankeväckande och skrämmande om detta, skriver Yvonne Rittvall efter att ha sett urpremiären av Remachine. Urpremiären på Norrlandsoperan av Remachine inleds med några minuter i mörker, på scen och i salong, vilket anger tonen i det vi snart ska få uppleva. När strålkastarna tänds på scenen, dock fortfarande i dunkel, snurrar ett gigantiskt hjul, som enda scenografi, runt, runt. På hjulets kanter sitter dansarna som tar oss med på en obehaglig resa in i en hypermekaniserad värld. Vi får möta ett maskineri eller monster, som de/vi själva skapat.

Dansarna, som inledningsvis ger uttryck för oändlig trötthet, tvingas till arbete via hjulet som snurrar allt fortare. Med repetitiva rörelser för de en kamp för överlevnad i en teknologiserad värld. Gestaltar det mänskliga i ett omänskligt tillstånd som de inte kan fly ifrån. Skickligt, med begränsat rörelsespråk, kryper de, släpar varandra, klättrar och försöker hålla sig upprätta. Att de, stundtals, med kärlek, empati, leenden och klappar, försöker ta hand om varandra visar på ljusglimtar av hopp i denna obehagliga värld.

Den centrala frågan i Remachine är tydlig: Var är vi på väg? Faktum är att den framväxande teknologiseringen i världen påverkar människans liv på gott och ont. Den teknik som utformats för att effektivisera, stödja och hjälpa inkränktar även på friheten och styr våra liv vilket Remachine ger uttryck för. Vi är många som exempelvis är beroende av våra smartphones. Kanske har vi för länge sedan blivit kuggar i ett maskineri som vi inte rår på?

Som en av våra mest uppmärksammade koreografer utforskar Jefta van Dinther ofta samhälle, individ, kollektiv och relationen till omvärlden via kombinationen dans, rörelse, röst och sång. I Remachine använder dansarna, effektivt, kraften i rösten för att skapa samhörighet och för överleva. Den uttrycksfulla musiken är signerad Anna von Hausswolff och David Kiers.

Koreografen Jefta van Dinther var senast aktuell på Norrlandsoperan 2022 med Cullberg och urpremiären av On Earth I ́m Done. Remachine är en samproduktion mellan Norrlandsoperan och några av Europas största dansscener. Fastbundna i det maskineri människan skapat ställer dansarna slutligen frågan: Will we fall? Ingen vet. Men att vi befinner oss i limbo, ett obestämt tillstånd, det vet vi. Och Jefta van Dinther påminner oss, tankeväckande och skrämmande om detta.

2023.02.09
Sara Meidell, Västerbottens-Kuriren

Människan fjättrad i sin egen skapelse

Det är nedsläckt och sent på jorden när Jefta van Dinthers Remachine roterar i gång på Norrlandsoperans stora scen. Sent, eller tidigt, för som det ska visa sig genom verket är tiden här en böjlig och gäckande komponent.

Likaså utgör verkets förhandssnackis, den elva meter stora vridscenen, inte bara en koreografisk twist, den är också symboliskt laddad i flera nivåer. Som en kommentar till konsten som institution, en scen på en scen, men också med associationer till epoker av såväl framtidstro; industrialiseringens mekanisering, som till dagens reaktionära strömningar och vetenskapskris; se här, här är jorden platt.

Kanske är det en isplatta, där samtiden halkar runt utan att komma fram, på ett krympande och smältande underlag. Den som inte rör sig, med sin tid, med samtidens kontinentalplattor, kommer att dö. Och även den som rör sig, kommer att dö – som polarfararna som stiger fram i mitt minne – de nödställda upptäcksresarna, som gick flera kilometer mot sin räddning, bara för att inse att isen rört sig bakåt hastigare än de själva.

Så flödar associationerna genom verket – och gott om utrymme finns för reflektion, närmast meditation stundtals, för det är med suggestiva och långsamma rörelser och tempoväxlingar som verket byggs upp.Van Dinther vill enligt programinformationen gestalta mekaniseringens förslavande av mänskligheten och han gör det i form av en evolutionsberättelse i två delar. Dansarna inleder sittande på scenkanten, fötterna nedsänkta i världen utanför det framtidshjul på vilket de släpas runt i ett växande mässande körverk.

Som urtidsdjur kravlar de sedan upp på scenrundeln och antar förmänsklig form, från liggande upp till fyrbenta vaggar de, pulserar ömsom som en kropp, ömsom i utbrytningar från gruppen. Ett försök till skriftspråk tar ryckigt form under deras hukande kroppar, men ansatsen till civilisation avbryts och en efter en rinner de av scenytan.

I verkets andra del är människan upplyst, upprätt stående och i tydligare konfrontation med publiken – och inledningsvis med hjulets rotation, inför vilket de dock snart kapitulerar. Nu möter vi den moderna människan, stående och gående, i oupphörlig förhandling med kollektivet och med den obönhörliga tiden, rörelsen, som de genom att kliva upp på scenytan förbundit sig till att åtlyda. Här följer några starkare partier med vaggande och roterande överkroppar, rytmer som sammanför eller bryter upp gruppen – allt med hög bäring på så stora existentiella teman som tid och rörelse. Minst lika tvingande som någonsin en mekaniserad värld; de ofrånkomliga livsvillkoren om oupphörlig förändring.

Om dansarnas fysiska kapacitet inte utmanas desto mer, så är sånginsatserna, till stor del baserade på verk av Anna von Hausswolff, värda att nämna som en kropp i sig – ett utbrytningsförsök kanske, från scenens eviga rotation, och en vidareutveckling av koreografens tidigare experiment med röst. Det är slående tonsäkert, ändå stör dessvärre känslan av pålagd illustration.

Upplösningen är dystopisk: när dansarna har fullbordat sin evolutionära resa står de alla fjättrade i sin egen konstruktion, fästa med rep från hjulets centrum, vådligt balanserande på kanten av sin skapelse. Vad kan de blicka tillbaka på, som var livet? Ett oupphörligt försök att komma ikapp eller i alla fall vara i fas med en framåtrörelse, ett hasande i omöjliga skor, ganska monotont mest. Det är effektivt berättat, men ja, något monotont, som livet då.

Remachine är en stabil öppning på danshösten, men nog har trenden varit tämligen långvarig nu, av verk i halvmörker, med återhållet marknära och långsamma koreografier? Min längtan blir allt större efter höjd, tempo, ljus!