Project
Text
Visuals
THIS IS CONCRETE
by Jefta van Dinther and Thiago Granato
THIS IS CONCRETE is a slow ride. Two men’s bodies intermingle with each other incessantly, blurring their boundaries. Infused in a sonic environment of dizzying beats and revolving shadows, the performers trip is lengthy, sedated, coital. Movements mutate into words as the two men’s voices start to speak their mouths and bodies.
In the corporeal and social fusion generated between them, their drive slides into pleasure, talking into eating, fucking into dancing and symbiosis into parasitism.
THIS IS CONCRETE is a collaboration between choreographers and dancers Jefta van Dinther and Thiago Granato. THIS IS CONCRETE ventures staging something intimate, incorporating the volatile as building blocks in its composition – offering to its audience to spend time with something uncertain; something uncertain and infectiously slow.
Credits
Choreography and Dance: Jefta van Dinther and Thiago Granato | Lighting design: Jan Fedinger | Sound design: David Kiers | Production management: Annie Schachtel – Bohm Bohm Room | Artistic advice: Sandro Amaral, Frederic Gies, and Robert Steijn
THIS IS CONCRETE is a production by Jefta van Dinther and Thiago Granato | Administration: Interim kultur AB (svb) | Distribution: Key Performance | Co-production: PACT Zollverein, Grand Theatre Groningen, Panorama Festival Rio de Janeiro, CNDC Angers and Fabrik Potsdam / Étape Danse | Funded by: the Swedish Arts Council, the Swedish Arts Grants Committee, City of Stockholm and Fonds Podiumkunsten The Netherlands
Resources
Press images
↾
©RenatoMangolin
Videos
↾
Texts
↾
2013.05.23
Örjan Abrahamsson, Dagens Nyheter
Laddat begär
Två män, höga om inte annat så på musik, i en slags nattklubbsmiljö och sju högtalare som det pulserar housebeats ur. Det är den sceniska inramningen för föreställningen ”This is concrete”, ett samarbete mellan Jefta van Dinther och Thiago Granato på Weld, och som är utsålt en vecka i förväg.
Sedan jag såg Jefta van Dinther första gången för fyra år sedan, i Mette Ingvartsens [felaktig info: “It's in the air” var ett samarbete mellan Mette and Jefta] studsmatteperformance ”It’s in the air”, har svenskholländaren etablerat sig som Sveriges intressantaste koreograf idag. Till attraktionen hör att Jefta van Dinthers verk är hart när omöjliga att förutsäga, låt vara att de alltid är tydligt fysiska och ”innebär ett utforskande av rörelsen i dansen” för att citera ur fjolårets motivering till Birgit Cullberg-stipendiet. Framför allt tycks känslan av överrasking vara hans livsluft. Lite av det slags ”häpnad” som var livets salt för poeten Wislawa Szymborska.
”This is concrete” överraskar genom att vara utstuderat konsekvent och ihärdigt monoman. Det är långsamma, runda, stora, svepande rörelser till tunga beats. Inledningsvis dansar de båda männen som drogade runt en högtalare som de även smeker som om den vore en oemotståndlig älskare. Allt utspelar sig i ett halvdunkel, genomstunget av en stor ljusfläck som ögonblickligt men regelbundet sveper över scenen, som en fyr i natten. Gradvis förflyttas begäret från tinget, eller snarast från egot, mot den mänskliga motpartnern, som blir en danspartner, och efter en halvtimme också en älskare. En riktigt utdragen kyss bildar upptakt till ännu mer ocensurerade brottningsövningar.
”This is concrete” är en timme lång, men trots monomanin är den aldrig påfrestande lång. Aldrig långtråkig. Jefta van Dinther och Thiago laddar föreställningen – i ett lika tajt som kreativt samarbete med Jan Fedingers ljus och David Kiers musik – med ett slags gåtfullhet, bortom det lika geniala som trivala mänskliga begäret. En metafor för människans djuriska begär får i slutet en högst konkret och klassisk form när dansarna transformeras till två galet skällande hundar.
Jag gillar ”This is concrete”, men förväntar mig mer av en så rik, intelligent och mångsidig konstnär som Jefta van Dinther. Jag förväntar mig häpnad. Nu ser jag fram emot ”Plateau Effect”, hans nya verk för Cullbergbaletten som har premiär i juli, men i Amsterdam, och först senare dansas i Sverige.För övrigt saknar Cullbergbaletten konstnärlig ledare. Jefta van Dinther!?
↾
22.05.2013
Anna Ångström, Svenska Dagbladet
Tight duet in loaded mutations
Speaker-masturbation, queer moves, long kissing, dogs on all four. Words fly through my head, as my intellect attempts to find points of reference for my experience in the dark room, where two men in a constant slow, sensual-brutal movements, interact with each other as well as with the swaying presence of the light and the club influenced electronic beats from the large speakers.
The oscillation between the ambiguous and the physically concrete has become somewhat of Jefta van Dinther's signature. Either by letting the dancers of the Cullberg Ballet generate a chain of cause and effect in ”The Way Things Go” or by exploring everyday objects in ”The Blanket Dance” at MDT.
At Weld he forcefully shook up the audience with the solo ”Grind” in 2011, an abstract work of sound, light and dance that stirred up physical reactions in the spectator and escalated into a kind of artificial ecstasy in the dancer.
Some traits, such as the intrusive sound design by the Dutch David Kiers, can be found back in ”This Is Concrete”, which van Dinther has created together with the colleague Thiago Granato.
They form tight duet - yes, more than that. Because what starts as a soft-as-clay, hardly discernible dance around one of the speakers (which at first seems to constitute the object of desire for the men), transforms more and more into an explicit foreplay and movements of sexual intercourse between the dancers. Genitals and spines trace curves that meet in symbiosis with almost violent force. Finally, the sound reaches a climax, and seems to land inside the bodies of the dancers. The mouths form words that come out with distorted sounds.
It is foremost fascinating to follow the choreographic mutations of the duet, which is about the ability to feel the movements of the body and their impacts, but also about the fusion of sensory perception. At the same time, they play with gender roles, like when the posing Thiago Granato ventilates with a fan. In the end balloons glide over the stage – and one cannot tell if it is ironic or serious. Maybe it is just an illustration of how the laws of gravity are wiped out.
Coming up is Jefta van Dinther's new work for the Cullberg Ballet ”Plateau Effect”. Something to keep your eyes on.
Tajt duo i laddade mutationer
Högtalar-onani, queera moves, långkyss, hundar på alla fyra. Orden far genom huvudet som sökte intellektet fästpunkter för upplevelsen i det dunkla rummet, där två män i konstant långsam, sensuell-brutal rörelse interagerar med varandra men också med ljusets svajande närvaro och klubbinfluerade elektroniska beats från stora högtalare.
Glidningen mellan det osäkra och fysiskt konkreta är något av koreografen Jefta van Dinthers signum, vare sig han låter Cullbergbalettens dansare åstadkomma kedjeflöden i ”The way things go” eller undersöker vardagsföremål i ”The blanket dance” på MDT.
På Weld skakade han om åskådarna rejält i solot ”Grind” 2011, ett abstrakt ljud-, ljus- och dansverk som väckte starka fysiska reaktioner hos åskådaren och utmynnade i ett slags artificiell extas hos dansaren.
Vissa drag, inklusive den påträngande ljuddesign av holländaren David Kiers, går igen i ”This is concrete” som van Dinther har skapat tillsammans med kollegan Thiago Granato.
De bildar en tajt duo – ja, mer än så. För det som börjar som en lermjuk, knappt skönjbar dans kring en av högtalarna (som först verkar utgöra objektet för männens åtrå) övergår alltmer i ett explicit förspel och samlagsrörelser mellan dansarna. Underliv och ryggrad tecknar kurvor som möts i symbios med nästan våldsam kraft. Till slut når ljudet klimax, och tycks hamna inuti dansarnas kroppar. Munnarna formar ord, som kommer ut med förvriden ljudbild.
Det är främst fascinerande att följa duons koreografiska mutationer, som handlar om förmågan att känna kroppens rörelser och deras påverkan, men också om föreningen av sinnesförnimmelser. Samtidigt leker de med könsrollerna, som när den mer poserande Thiago Granato viftar med en solfjäder. I slutet seglar ballonger över scenen – och man vet inte om det är ironi eller allvar. Kanske bara en illustration av hur gravitationens lagar sätts ur spel.
Härnäst ska Jefta van Dinther koreografera ett nytt verk för Cullbergbaletten, ”Plateau effect”. Något att hålla ögonen på.
Augusti/September 2013
Nicole Strecker, Tanz
This is concrete
Desire – a pure fantasy, an immaterial idea, turned into bodily torment. Perhaps the most sensual form of torture. For Jefta van Dinther and Thiago Granato desire is a force, arising from movement and choreography. "This is concrete" is their exhilarating study on desire. But it does take time before it really gets "concrete" and down to business.
Darkroom intimacy on stage. In original lighting design by Jan Fedinger, a spot of light scans through the space, finds multiple subwoofers, and then two dancers, both affectionately caressing a speaker - through their hands guiding the heavy beats into their bodies. A fetish “beater”, that releases that which obviously drives the two men into lusty surging: cool, designed Techno (composed by David Kiers), Jefta van Dinther’s preferred music genre. Already in his successful production "Grind", which recently won the "Wild Card Prize” at the NRW-Festival "Favoriten", it was the gloomy loops and grooves of techno that drove van Dinther into endlessly repeated movement patterns. A grand solo of dark and violent ecstasy. The repetitive pattern, or "slow transformations" as van Dinther calls them, is his characteristic trait, and inspired mainly by two hobbies: Kundalini yoga and night-clubbing.
In ”This is concrete” the two performers are pumped into some kind of Porn-Trance by the basses and the long moaning rave sounds. For fifty minutes Jefta van Dinther and Thiago Granato wriggle, wobble and ripple, starting from their hips - super soft and for themselves - as if the bones of their bodies lost all rigidity. Without pause, without any conceivable end. A bizarre and erotic turning-on-choreography in which Jefta van Dinther and Thiago Granato with minimal variations in a sequence of movements also manage to incorporate other states. From time to time they emphasize the ridiculous and obtuse libidinal energy of sex-maniacs in a parody of virility monsters that at times seem to be "more pants than brain". Later again, aggression surges up within them, the guys rushing back and forth like two angry dogs tugging at their chains.
Thus: desire as a state between loving sensuality and dangerous frustration, out of which there is no release in van Dinther's and Granato's intelligent and unruly choreography. Even when the two men descend on one another, violently kissing and tearing clothes from each other’s bodies, they remain entangled in a power struggle. In any case: What could this final act actually accomplish in relation to such a foreplay? Jefta van Dinther and Thiago Granato have created a clever end: while the men continue to sprawl out in underwear on the floor, the dance floor itself experiences a final climax: white balloons shoot up from the floor into the black stage sky. The orgasm of a dance floor - how cool is that?
14.04.2016
Malena Forsare, Sydsvenskan
This is concrete
Två män och en högtalare. Ett vitt ljus som sakta sveper över ett mörkt rum och en rytm som aldrig hämtar andan. Jefta van Dinther besöker Malmö och lämnar publiken med ett sugmärke. Verket ”This is concrete” är ett samarbete med den brasilianska koreografen Thiago Granato och har alltsedan premiären 2012 fortsatt att turnera, både hemma och internationellt.
Varför? Jag tror att frågan kan besvaras på minst två plan, där kritiker framför allt tagit fasta på verkets transformationer: från ljud, till distad röst, till böljande sexuell rörelse, lek och frustration. Det rör sig om ett slags sceniska mutationer som utvecklar sig utdraget över golvet och som rör sig från objekt till människa.
Men vid sidan om den raffinerat och snyggt sexiga formen som fylls och töms av två vibrerande kroppar, utgår ”This is concrete” väldigt mycket från själva titeln. Vad det är som är så konkret? Det laddade mötet mellan två personer förstås. Singlat genom nattklubbens dunkla ljus och förfulat genom en pulserande drog.
Jefta van Dinther behöver egentligen ingen närmare presentation. Malmöpubliken kunde stifta bekantskap med honom när han gästade Dansstationen med verket ”The way things go” (2009). Men genombrottet kom i samband med den brett upplagda ”Plateau effect” (2013), där nio dansare ur Cullbergbaletten under lågmäld konversation och i en komplex figuration förvandlade lager av rep och tyg till en uppspänd segelduk. Verket visades på Malmö operas stora scen under Scenkonstbiennalen för snart ett år sedan och jag vågar påstå att luftrummet på operan sällan upplevt ett liknande vinddrag.
Olikheterna mellan det majestätiska i "Plateau effect" och det intimt grävande i "This is concrete" är uppenbara, men det finns också likheter. Släktskapet rör tydligast relationen mellan materia och mänsklig kropp, som stilsäkert manifesterar sig genom både dansen och rummet.
Här består scenografin av några enstaka objekt som framstår som utskurna ur ett större motiv. Först och främst: några högtalare markerar tyngdpunkter och fungerar initialt som mötesplats. Böjda runt en av de svarta kuberna söker händerna över dess ytor. Högtalaren får representera både motivet för dansarnas åtrå och attraktionen till David Kiers trängande rytm.
Senare nyttjas en annan kub som podium där Thiago Granatos figur vecklar ut sig som en slingerväxt mot taket. Jefta van Dinther kretsar oroligt nedanför, för att strax ta kommandot i en kraftigt erotiserad brottningsmatch när enstaka plagg under krumbuktande rörelser trycks ihop och slits av. Jan Fedingers ljus skiftar från vitt till giftgrönt och verket peakar i krampaktigt golvläge.
Men på båda sidor om den explicita sexakten där dansarna äter av varandras händer och munnar, pågår en dans som rymmer fler lager och därmed också äger en större laddning. Rörelserna är magnetiskt pockande, tack vare att avståndet mellan kropparna hela tiden skiftar i kvalitet. Höfterna rullar med sikte på varandra eller hoppar runt på alla fyra. En hand bildar en återkommande elektrifierad kontaktzon: i smyg stjäl handen en smekning hos ett lår, eller en fot.
Jag är osäker på gränsen mellan taktil och sensibel, mellan åtrå och begär. En grön solfjäder formar en kontaktsignal och i slutscenen sänker sig några vita, cellartade ballonger som en skir fantasi genom mörkret. Med vida, mjuka rörelser som leds genom armarnas fulla längd och ut genom handflatan blir ”This is concrete” ett verk där drift och kultur smälter samman.
Project
THIS IS CONCRETE
by Jefta van Dinther and Thiago Granato
THIS IS CONCRETE is a slow ride. Two men’s bodies intermingle with each other incessantly, blurring their boundaries. Infused in a sonic environment of dizzying beats and revolving shadows, the performers trip is lengthy, sedated, coital. Movements mutate into words as the two men’s voices start to speak their mouths and bodies.
In the corporeal and social fusion generated between them, their drive slides into pleasure, talking into eating, fucking into dancing and symbiosis into parasitism.
THIS IS CONCRETE is a collaboration between choreographers and dancers Jefta van Dinther and Thiago Granato. THIS IS CONCRETE ventures staging something intimate, incorporating the volatile as building blocks in its composition – offering to its audience to spend time with something uncertain; something uncertain and infectiously slow.
Credits
Choreography and Dance: Jefta van Dinther and Thiago Granato | Lighting design: Jan Fedinger | Sound design: David Kiers | Production management: Annie Schachtel – Bohm Bohm Room | Artistic advice: Sandro Amaral, Frederic Gies, and Robert Steijn
THIS IS CONCRETE is a production by Jefta van Dinther and Thiago Granato | Administration: Interim kultur AB (svb) | Distribution: Key Performance | Co-production: PACT Zollverein, Grand Theatre Groningen, Panorama Festival Rio de Janeiro, CNDC Angers and Fabrik Potsdam / Étape Danse | Funded by: the Swedish Arts Council, the Swedish Arts Grants Committee, City of Stockholm and Fonds Podiumkunsten The Netherlands
Visuals
©RenatoMangolin
Videos
